KATANGA - KOPPARLANDET av Josef Lagergren, bataljonspastor och mångårig Kongomissionär.

Avsnittet är hämtat ur O Hederéns bok Afrikansk mellanspel (1965). ©

De äldsta bevarade uppgifterna om kopparutvinning i Katanga är funna i en rapport daterad 1798, skriven av en portugisisk guvernör i Rios de Sena, ett distrikt i den portugisiska kolonien Moçambique. Rapporten berättar, att en köpman från Goa två år tidigare besökt Grand Chef Cazembe i den södra delen av regionen Lac Moero: "Denne är ägare av koppar- och guldgruvor och är i krig med en hövding, vars land framställer brons."

Sjuttio år senare ger dr David Livingstone följande uppgift: "Genom att smälta malakit, en kopparmalm, erhåller de infödda i Katanga stora tackor, som de utformar som ett stort I eller ett kors."

Kopparkorsen har sedan gammalt varit symbolen för ett permanent värde. De framställdes av de olika stammarna inom Katanga i många varierande former och storlekar och användes inom stora delar av Central- och Östafrika som bytesvara och köpmynt. Tidigare betalades brudpris med kopparkors i Katanga, en sed som undantagsvis förekommer ännu i dag. För en hustru erlades t ex småboskap, höns, salt, tyg samt ett försvarligt antal kalebasser med hirsöl eller palmvin. Som den viktigaste och värdefullaste tributen lades sedan ett till tre kopparkors.

I provinsen Katangas flagga, som har ett rött och ett vitt fält skilda åt genom ett grönt, diagonalt band, pryddes det vita fältet av tre katangakors. Storhövdingen och ledaren för Baluba-Shankadi-dynastien, Kasongo Niembo i Kaminaville, förklarade symboliken hos flaggan på följande sätt: "Det röda fältet är blodet kärleken till fosterjorden, det vita fältet betecknar upplysningen och de kulturella framstegen, det gröna, diagonala bandet symboliserar modernäringen, åkerbruket och boskapsskötsel. De tre kopparkorsen är signum för landets kopparrikedom, men också för det urgamla, fäderneärvda bruket att betala tre kors för en hustru."

Befolkningen i Katanga är ingalunda homogen, fastän alla går under benämningen katangeser. Sålunda är också språken många och skiftande. Swahili är den gemensamma nämnaren då det är fråga om de kulturella, politiska och ekonomiska sambanden stammarna emellan. Annars har varje stam sitt särskilda stamspråk, som har ytterst lite gemensamt med swahili - det sistnämnda är ju importerat österifrån genom araberna. Kongo-swahilin skiljer sig dock väsentligt från den swahili som talas i Kenya och Tanganyika. På samma sätt är också skillnaden avsevärd mellan stamspråken. Här nämns några få av de mest betydande stammarna inom Katanga - stammar som antingen är bosatta inom ett rent stamområde med en betydande befolkning, eller också vandrar genom landet som små minoriteter avlägset från sina egentliga stamområden: tshiokwe, luba, lubakasai, tetela, yeke, songe, lunda, kete, kuba, kanioka, ndembo. Det skulle föra oss för långt att beskriva alla. Låt oss se på de under katangaoroligheterna mest omtalade och omskrivna stammarna, vilka prominenta politiker som Tshombe, Munongo, Sendwe, Lumumba och Kalondji tillhör eller tillhört.

Lundastammen är nuvarande premiärminister Moïse Tshombes egen stam. Centrum för Lunda är området på båda sidor om axeln Sandoa-Kapanga. I Kapanga har den store lundahövdingen Mwata Yamvo Detende Yawa Nawezi IV sitt residens. Denne negerpotentat härskar oinskränkt genom en mångfald underhövdingar, som de allra flesta är befryndade med hans familj, över stora områden i Syd-Katanga, Nord-Rhodesia och Angola. Den förre Mwata Yamvo, som dog i juni 1963, var svärfar till Tshombe.

Moïse Tshombe, son till en framgångsrik affärsman i Sandoa, äktade den betydande lundahövdingens dotter, och gifte sig till politiskt inflytande. Lundastammens politiska makt ökades väsentligt då den allierade sig med yeke, med stamorten Bunkeya ej långt från Jadotville-Kolwezi.

Yekestammen, dit Katangas f d inrikesminister Munongo hör, är spillrorna av den legendariske negertyrannen M'siris imperium. Kungen M'siri dödades av de första belgarna som trängde in i Bunkeya-området. Munongo själv är sonson till M'siri - kanske detta kan vara förklaringen till hans starka ovilja mot européer i allmänhet och belgare i synnerhet.

Lunda och Yeke kom att bilda stommen i det politiska partiet Conacat, vilket förde de nämnda herrarna till makten. Man överflyglade t o m lubastammens politiska parti, Balubakat, vars ledare var Sendwe Jason. Härmed lämnar vi det politiska intrigspelet - bakgrunden till Kongokrisen - för att se något på seder och bruk, typiska för stamfolken. Den livliga kontakten mellan stamgrupperna, dominansen av de stora stammarna, flyttningarna inom olika områden särskilt livliga har tshiokwe och kuba varit - har medfört ett starkt ingifte. Den blodsblandning detta inneburit, har påverkat det andliga-kulturella området i vad rör seder och språk, riter, ceremonier och konst.

Balubastammen har i stor utsträckning idoler, populärt men något felaktigt benämnda avgudar. Invigningen av idolerna skedde genom fetischprästens försorg. Hustrun avbildades med nakna bröst och med tatueringarna väl synliga. Dessa trä- eller elfenbensstatyetter behängdes sedan av mannen med pärlband, smycken, mynt, tygremsor, koppartråd, mässingsklockor o d; muntu wa bene - bröstmänniskan - skulle symbolisera hustruns fruktbarhet och snara nedkomst med barn åt mannen. Ett annat samband med de religiösa aktiviteter, som ngangan - fetischprästen - utövar, har jakten. Jaktvapnen invigs och förses med jaktamuletter, s k nkisi. Pilgiftet hämtas av ngangan från giftträdet, och före jakten leder han ibland speciella votiv-danser, som avser att bringa jaktlycka. Dessa danser har hos vissa stammar en rikt utformad koreografi medan de hos andra är av ringa betydelse. Ngangans viktigaste attribut är viskan av buffel- eller gnusvans, mukila, vilket helt enkelt betyder svans. Dess handtag är mestadels konstnärligt utformat med bilder och snidningar. Mukila är ett kombinerat besvärjelseredskap och flugviska, men också liksom ceremoniyxan ett rätt allmänt hövdingesignum.

Det primära mänskliga behovet - maten - är hos bantu, Kongos övervägande folkslag, baserat på vegetabilisk kost. Inte av princip, ty man älskar kött och fisk, men för att dessa senare produkter ej finns i tillräcklig omfattning. På matsedeln förekommer maniok, sötpotatis, jordnötter, majs, linsbönor, bananer och olika slag av kål. I mindre omfattning odlas även sockerrör för det egna hushållet, och man planterat fruktträd för att skörda citrusfrukter till framställning av malalaöl. Alkoholhaltiga drycker framställes även av majs, bananer, ananas och hirs. Det omtyckta pombe drickes av luba, songe, lunda och bembe och säkerligen av ännu flera stammar i avsevärda kvantiteter; en del bygubbar går i ständigt rus. Oljepalmen ger genom tappning av palmens sav det starkt rusande palmvinet, malafu. Detta sättes till jäsning endast ett par dagar, men blir ändå starkt rusgivande.

Manioken är utan jämförelse den viktigaste födan, katangesernas livrätt. Inom vissa stammar tillagas någonting som till formen liknar jättestora kåldolmar kallade shickoanga. Av maniokmjölet bakas stora bullar på upp till två kilos vikt som paketeras i blad, och de väl ombundna paketen kokas i grytor eller avsågade bensinfat. Då shickoangan förtäres, tar man av emballaget. Sådana maniokdolmar anses vara mycket närande. Som tilltugg har man sparsamt med kött eller torkad fisk. De mest chockerande kötträtter kan då förekomma.

Lubafolket använder sig av manioken på ett annat sätt. Man lagar s k bukari, en "pastej" kokt av finsiktat maniokmjöl och vatten. Mjölet siktar man i konstfärdigt gjorda siktar av palmfiber och pengogräs. En sådan sikt kallas på stamspråket musalu. Maniokens blad kan stötas i mortlar och kokas och serveras som en spenat under namnet sombe eller pundu. Man tillsätter en pili-pili-sås, som ger en frisk smak. Pili-pili-kryddan är släkt med den spanska pepparn och paprikan.

När man kommer in i en by på eftermiddagen, sedan kvinnorna återkommit från arbetet på fältet, ät de parvis eller gruppvis sysselsatta med att stöta maniok och maniokblad i sina mortlar. Dessa är av gigantiska mått, så höga att man ofta måste stå på en avsats för att bekvämt kunna arbeta. Även mortelstöten har stora dimensioner, ofta överstigande en meter i längd, och är tillverkad av mycket hårt träslag.

En sådan tavla är en primitiv idyll för en besökare - aktiviteten vid mortlarna och renstrågen, det torra mjölet av maniok yrande omkring kvinnorna som ett vitt pulver. Mortelstötarna hanteras med stor skicklighet i två- och tretakt.

Handens arbete anses hos många stammar som föraktfullt och mindervärdigt. Med undantag för jakt och fiske, smidesarbete, uppgifter i samband med hövdingevärdigheten och jurisdiktionen, avverkningen av skogen för anläggande av fält, resande av nya husstommar och taktäckning, insamlande av byggnadsmaterial såsom palmblad och bambu, skärning av gräs och lianer, uppgrävning av tegellera och stampande av tegel, lämnas alla tyngre arbeten till kvinnorna.

All övrig tid - nu, då det icke tillåtes att föra krig - använder männen till palaver och rättegångar, till att prata med sina svågrar och släktingar i övrigt, röka sina tobaks- och hampapipor, dricka sitt palmvin och hirsöl. Själva säger de, att det är en behaglig och bekymmersfri tillvaro. För att söka vinna sitt mål vid bydomstolen - tribunalen - kan mannen sitta en vecka eller mer vid rätten, även om det han processar om understiger en hönas värde. Det är fråga om prestige som så ofta annars i det afrikanska samhället.

Att man icke hört talas om kvinnorevolter i Katanga hör samman med bysamhällets, societetens, och släktens syn på kvinnan som samhälls- och familjemedlem.

Äktenskap ingås genom avtal. Man betalar till hustruns släkt ett brudpris, därmed icke sagt, att det är fråga om brudköp i egentlig mening. Det är mera en garanti, ty om äktenskapet av någon anledning upplöses, återlämnas betalningen till mannens släkt.

Sedan brudens huvudman mottagit pant, är kvinnan helt underställd mannen vad hemmets skötsel och den äktenskapliga samlevnaden beträffar. Däremot har kvinnans släkt fortfarande en viss ekonomisk skyldighet gentemot henne och hennes barn. Detta är särskilt fallet om äktenskapet går i stöpet. Hustrun har från sina fält sålt överproduktionen, d v s vad som ej åtgår till familjens försörjning och upplagring för de knappa årstiderna och till nytt utsäde. De pengar denna försäljning inbringar överlämnas till hustruns gamla familj - de är åtkomliga för mannen. Om skilsmässa uppstår, återgår hustrun till sin släkt, som är försörjningspliktig.

Det är som regel förbjudet, att äktenskap ingås mellan kontrahenter i samma by. Polygami är vanligt förekommande, även om den belgiska administrationen på sin tid stiftade lagar mot den. I Katanga förekommet ganska utbrett seden, att mannen har två eller tre hustrur; notabiliteter har ofta flera. Detta gäller områden icke influerade av den kristna missionen.

Katanga har under hela landets historia, ända sedan den tid då det kallades Garanganze, ja, från den tid då mäktiga svarta härskare kämpade om ledningen eller uppdelade området i imperier, utvecklat en säregen dragningskraft på människorna. Sak samma om det varit fråga om makthungriga negerkungar, vita kolonister, gruvprospektörer, stampolitiker eller stormakter.

Jag drar mig till minnes vad en gammal pensionär från Union Miniere i Elisabethville sade mig, då han gav mig en koppartacka i miniatyr som souvenir från Katanga: 

"Det röda berget har blivit vår olycka. Om det inte funnits, hade vi fått leva vårt traditionella liv i lugn och fred." 

Men så avbryter han sig själv och tillägger: 

"Men då hade vi också saknat mycket och varit lika fattiga som folket i andra delar av Kongo." 

Med en suck lutar han sig fundersamt tillbaka i rottingstolen.

Det kanske är så: kopparn har blivit ett "trefaldigt kors" för det fascinerande landet Katanga och för katangeserna.