Sten  Axelsson föddes den 22 september 1930 i Dalsjöfors i Toarp i Älvsborgs län. Sten kom att växa upp med sin mor Edit Ingegärd Axelsson. Stens far, Axel Gunnar Emanuel Johansson, kom att gifta sig först i slutet av 1949 med Stens mor – detta efter att ha varit gift en kortare tid med Marie Louise Karlsson och blivit änkeman 1936.

Sten kom tidigt in på den militära banan och blev redan i slutet av 1945 antagen som musikelev (trumslagare) vid Älvsborgs regemente I 15 i Borås. Efter endast några månader som volontär fick Sten i april 1946 fast anställning. Utnämnd korpral påbörjade Sten i slutet av augusti 1947 plutonchefsskola och senare under hösten utbildning vid Infanteriets Kadettskola i Solna, då som värnpliktig furir. De följande årens officersutbildning varvades med trupptjänst vid I 15.

Nils Benker har i Ärnabladet nr 2 år 2007 berättat om ett minne av Sten från denna tid:

”Efter kadettskolans första sommarhalvår fick vi, som brukligt var, besök av Karlbergskadetterna och de bjöds, som lika brukligt var, på luftdop i baksits på SK 16. Min gäst i flygplanet var den före detta trumslagarpojken Sten, nu trevinklad kadett och färdig att veckan därpå utnämnas till fänrik. Karlbergskadetterna var våra äldrekursare och utexaminerades på hösten efter tre och ett halvt års utbildning. Jag hade knappt kuperat på plattan förrän Sten var ute ur flygplanet och ropade: - Nu är jag färdig med armén, nu söker jag till flygvapnet! Sade Sten och började om från början!”

Sagt och gjort – den 4 juni 1951 påbörjade Sten den grundläggande flygutbildningen (GFU) vid Kungliga Krigsflygskolan F 5 i Ljungbyhed. Under GFU kom Sten att lära känna Olle Lindström från Sollefteå och de blev mycket nära vänner för resten av livet. I Teknikens Värld nr 17 1951 kunde vi läsa om denna kull och i artikeln fick Olle tjäna som exempel på vad en vardag bar i sitt sköte för en flygaspirant vid Ljungbyhed.

"Kursare" till Sten Axelsson på F 5 i Ljungbyhed 1951-1952

Att flygning var Stens rätta element vittnar de excellenta vitsorden om efter avslutad GFU – 10/9/8 (där siffrorna står för uppförande / lämplighet för tjänst / allmänna kunskaper och färdigheter). Vitsorden från tiden i trupptjänst inom armén hade stannat vid det mer normala 10/7/7…

Bilden ovan visar aspiranterna som fått sina vingar vid examen på Kungliga Krigsflygskolan 1952 - Sten Axelsson "kursetta" (enligt uppgift) står som nr 11 från höger i andra raden.

Sten och Olle kom därefter att följas åt under ett antal år – inledningsvis vid den grundläggande flygslagsutbildningen (GFSU) vid F 10 i Ängelholm och därefter vid Kadettskolan vid F 20 i Uppsala.

Efter avklarad kadettskola utnämndes Sten i april 1954 till fänrik. Han blev inledningsvis placerad på attackflyget vid F 6 i Karlsborg, men hotande med att sluta om han inte fick komma till jaktflyget på F 16 i Uppsala och flyga J 29 ”Tunnan”.

Den 20 augusti 1956 inträffade en händelse som kunde ha ändat Stens Axelssons liv. Sten var vid tidpunkten nyutnämnd löjtnant och skulle i en SK 16 tillsammans med två andra SK 16 genomföra en sambandsflygning från flygflottiljen F 4 på Frösön till F 15 i Söderhamn. I sin SK 16 (nr 67 från F 16) hade Sten sällskap av fanjunkare John Olof Gunnar Falck. Den andra SK 16, även den från F 16 (nr 90), framfördes av fältflygaren av andra graden Max-Ove Karlberg, som i baksits hade med sig fanjunkaren Börje ”Rinkan” Ringkvist. Den tredje SK 16 (nr 50) tillhörde F 5 i Ljungbyhed, men flögs av F 15 och fänrik Bengt Gösta Andersson och med teleingenjör Eric Westberg som passagerare.

De tre flygplanen flögs i formation under molnen på relativt låg höjd. Ledarflygplanet spakades av Bengt Gösta Andersson. De passerade över Bjuråkers och Delsbos kyrkor. När de kom över Bobygden i linje mellan Hansesjön och Svartvallen mötte de tät dimma. Plötsligt tornade Blackåsberget upp sig framför dem i flygriktningen – Hälsinglands högsta berg. Allt gick så fort att det inte fanns tid att undvika kraschen. De tre flygplanen flög rakt in i bergets nordvästra sida, den del av berget som bestod av skog och relativt mjuk bergsterräng. Och här kan det talas om tur i oturen – hade de legat en flygriktning en kilometer längre söderut hade de kolliderat med den lodrätt stupande bergväggen på Blackåsbergets sydvästra sida.

Flygkraschen hördes milsvitt omkring. De tre flygplanen hade plöjt breda gator genom tallskogen och fått sina vingar avskalade från flygplanskropparna. Trots den oländiga terrängen lyckades hjälp ta sig relativt snabbt till katastrofplatsen. Alla sex besättningsmän hade som genom ett mirakel överlevt kraschen. Max-Ove Karlberg, vars flygplan hade hamnat upp och ner, fick skäras loss ur sin sele. Medpassageraren Börje Ringkvist blev endast lätt skadad. Värre gick det för Bengt Gösta Andersson, vars stol slets loss så att han hade kastats framåt med våldsam kraft. Han hade formligen blivit skalperad och forslades i ambulans till Hudiksvalls sjukhus – detta efter att ha burits 3-4 km ner till närmaste bilväg vid Svartvallen. Vid ankomst var han medvetslös och underkastades omedelbar operation. Eric Westberg, som hade medföljt i samma flygplan, hade däremot klarat sig nästan helskinnad. Nedanstående foton ur Hälsinge Tidning.

Sten Axelsson hade fått ett ordentligt jack i hakan och stukat foten. Efter att ha blivit omplåstrad på lasarettet lät han undslippa för Hudiksvalls Tidning:

”Man flyger inte ostraffad mot en bergvägg. Vi strök över skogstopparna och jag hann se ett par granar (!) knäckas som stickor. Sedan slog alla tre planen i nästan samtidigt.”

Sten har senare berättat för en av sin kursare i Flygvapnet (Kurt Ivarsson) om hur han haltande tog sig fram genom storskogen till en gård, varifrån han kunde ringa flottiljen (F 15) och anmäla haveriet. Blackåsberget (eller ”Blaxåsen”) finns avbildad på en tavla som sitter uppsatts på Gästrike-Hälsinge nation i Uppsala. Trolig konstnär är John Sten. På tavlan framgår tydligt hur berget verkligen sticker upp.

Foto från www

Nils Benker minns när Sten kom till F 16 ”full av idéer”:

”Han hade börjat fundera på taktiken med en s k  ”borr” för att lura med sig Mig 15 ner på låg höjd under hög belastning, därigenom försvårande för angriparen att komma till skott och därvid också få ett psykologiskt övertag och bättre manöverförmåga på den låga höjden långt från angriparens hemmabas. Hans flygstyrkechef Claes Jernow var med på noterna, hela flygstyrkan förfinade taktiken, och med jämförande diagram, signerade Sten, tog Jernow honom med sig till Kalle Kula som blev eld och lågor. Stora hemligstämpeln togs fram och Sten sändes till Försökscentralen på Malmslätt. Innan han senare demonstrerade Draken för oss på F 16 (jag råkade vara inkallad då) hade han tvingats hoppa ur en Lansen och berättade glatt hur han utforskade sin egen flygförmåga genom kullerbyttor och annat innan han utlöste skärmen.”

Sten hade med andra ord bytt sin hemvist från F 16 i Uppsala till Försökscentralen (FC) på Malmslätt i Linköping då han den 23 juni 1959 tillsammans med en kollega tvingades skjuta ut sig ur en A32A ”Lansen”. Flygplanet var lånat av FC från F 14 i Halmstad. Efter urgång ur spinn under spinnprov hördes en smäll i flygplanet, varefter det gick in i en ny spinn som piloten inte kunde häva. Besättningen lämnade då flygplanet med hjälp av katapultstolarna. Flygföraren (lt Sten G Axelsson) och säkff (sg Gunnar S Lund) räddade sig med fallskärm från 3.000 m höjd. Sten kunde ta mark oskadd medan Gunnar fick lättare ryggskador. Bägge fördes till Kisa lasarett för undersökning. Händelsen inträffade vid Svinshult, 40 km NO Eksjö. Flygplanet tog mark i trakten av Rumskulla c:a 1,5 mil väster om Vimmerby. Tyvärr antändes skogen vid nedslagsplatsen och Hemvärn tillsammans med sju brandkårer fick kämpa i ett par timmar innan branden var under kontroll, men då hade 20 tunnland värdefull skog redan förstörts.

  Ur SvD 1959-06-24

I Ulf Björkmans memoarbok "Ett liv i det blå" nämns Sten Axelsson ett flertal gånger. Ett citat:

"Sten Axelsson hette underbarnet och han gav sig med liv och lust i kast med uppgiften att missionera om jaktstridens och den avancerade flygningens lyckobringande evangelium. Sten kunde dessutom vad vi andra inte kunde. Han kunde räkna. Det där med aerodynamik har aldrig varit min starka sida. Jag och humlan har mycket gemensamt. Men Sten han kunde han. Till att börja med visade han att våra överbelastningar till största delen kom sig av att g-mätaren var felaktigt monterad i den fjäderupphängda instrumentbrädan och därför visade fel..."

Sten Axelsson är central på fler sidor i Björkmans memoarer och bl a nämns de olika undanmanövrar han "uppfann", samt att han under avkrävt tystnadslöfte från Ulf berättat att han passerat ljudvallen med J 29 ”Tunnan” – något Ulf B förgäves försökte göra.

”Det handlar väl om att vara både en skicklig flygare, ha förmåga att analysera vad man/planet gör (inse vad man kan göra och inte kan göra) samt sedan kunna föra dessa insikter vidare.”

Göran Tode minns Sten Axelsson i sin essä ”Så skulle fienden mötas”:

”När jag år 1960 kom till F 7 som nybakad fänrik var attackflyget inne i en period av taktisk utveckling med A 32 och prov med olika anfallsmetoder. Man gjorde ibland anflygning, inflygning och anfall från högre höjder än lägsta. Två varianter praktiserades: ”Attackdykning” och ”Högfartsplané”. Syftet med detta var att kunna genomföra långräckviddiga insatser genom den lägre bränsleförbrukningen på höjd. Sista biten gick man med efterbrännkammaren (Ebk) påslagen fram till dykpunkten för 15 – 20 graders dykvinkel. De här metoderna ströks relativt snart. Fientlig radar och luftvärn skulle få ett alldeles för lätt jobb, insåg man. I praktiken genomfördes i fortsättningen anflygning och inflygning så att man efterhand sänkte höjden för att flyga i radarskugga så långt möjligt. Vildsinta metoder testades för att ta sig ner från hög höjd till lägsta om man skulle bli anfallen av jakt. De gick alla under benämning ”Axelssonska programmet” efter den kände provflygaren Sten Axelsson. Ständiga överbelastningar och kollisionsrisk med vatten och terräng gjorde att metoderna övergavs.”

Vid FC på Malmslätt var Sten Axelsson en av de piloter som hade till uppgift att prova ut det nya stridsflygplanet från SAAB – J 35 ”Draken”. Om detta går bl a att läsa i Flygets Årsbok ”Ett år i luften” 1958, där Sten är förevigad på ett helsidesfoto som inleder boken.

1960 var försvarets nya ”hemliga vapen” redo att delta i flygövningar under fältmässiga förhållanden och det nya överljudsplanet visade sig överträffa alla förväntningar. Under en eskaderövning i Stockholmstrakten i mars samma år, lät operationsexperten Sten Axelsson sig intervjuas av SvD:

”Ett snabbt, behagligt och trevligt flygplan i alla fartregister – från lägsta till högsta”.

Sten var också den som stod för en hisnande flyguppvisning med ”Draken” vid F 18 i Tullinge i samband med shahen av Irans besök i Sverige i maj 1960 och även den som berättade mer om flygplanet och dess egenskaper i samband med att monarken provsatt J 35:an.

Ur SvD 1960-05-07

Ur SvD 1960-05-07

Shahen av Irans besök i Sverige finns dokumenterat på film och går att ta del av på SVT Play - tyvärr utan ljud, men ändå... Nedan några "print screens" ur filmen där Sten har en framträdande roll.

Samma månad, den 13 maj 1960, instiftades Drakorden på Bråvalla. Initiativtagare var Sten Axelsson tillsammans med Ulf "Lucas" Sundberg – båda provflygare vid FC. Sällskapets viktigaste uppgift är att samla "...Dem som flugit Draken till glada spel samt att tillse att de som inte flugit Draken på lämpligt sätt påminnas om sin allmänna efterblivenhet." Sten Axelssons flyghjälm hade två stjärnor i drakordenmärket, dvs med betydelsen att han representerar en flygförare som flugit J 35 ”Draken” före serieproduktion av flygplanstypen.

1960 blev överhuvudtaget ett händelserikt år för Sten och han anlitades upprepade gånger som uppvisningspilot i ”Draken” runt om i vårt avlånga land. Bl a filmades han mer än 10.000 m upp i luften när han med en ”bang” passerade genom ljudvallen. Inspelningen från F 1 i Västerås blev ett inslag i programmet ”Tonårsdags” och var avsett som en information om Flygvapnet, samt dess rekrytering och utbildning.

Sten Axelsson var även med i filmen "Flygplan 35", en marknadsföringsfilm från Saab som det går att ta del av på Youtube. Filmen inleds med att Sten hoppar in i en Saab 96 av 1960 års modell...

Under sin tid vid FC blev Sten inte bara uppmärksammad som den otroligt duktige uppvisningspiloten – han premierades även för sina insatser då det gällt att prova ut vapensystemet till J 35 ”Draken”. Han belönades i maj 1962 med ett stipendium ur ”General A. G. Ljungdahls fond”.

I oktober 1963 gifte sig Sten med den 13 år yngre Ywonne Örn. Bröllopet gick av stapeln i Västra Frölunda kyrka – Ywonne kom från Göteborg. Trots sin anknytning till Västkusten kunde Ywonne inte övertalas att följa med på en veckas segling i Stockholms skärgård sommaren 1964 (som det går att ta del av här) – hon skulle fira semester med sina föräldrar. Kanske är detta förklaringen till att de valde att gå vidare på varsitt håll…?

Sten kom istället att utveckla en närmare bekantskap med Ruta Graudums. Ruta jobbade vid Försökscentralen (FC) i Linköping och hade våren 1962 fått behörighet som biträdande psykolog. Ruta uppmärksammades på riksplanet då hon lät publicera sin rapport om farliga sinnesvillor:

Rapporten handlar om piloter vågar lita på sina egna ”navigationsinstrument” – syn- och balansorgan? Resultatet från en undersökning där 91 flygförare medverkat gav svaret – ett klart nej! Om detta stod att läsa inte bara i flygvapnets interna tidskrift Flygvapennytt, utan även i SvD de 2 juli 1966.

Ett par veckor senare kunde tidningen även berätta om en annan undersökning som beställts av fil.kand. Ruta Graudums – att förtidsavgången bland officerare och kadetter vid Flygvapnet inte entydigt kan förklaras med vare sig ekonomiska eller andra faktorer. Istället är t ex skrivsbordsleda något som driver officerare bort från Flygvapnet. Så devisen ”att flyga är att leva” har nog väldigt mycket mer att göra med sanningen än vad gemene man kanske tror…

Med denna insikt är det desto mer tragiskt att tänka sig in i hur Sten kände sig då han i mitten av 1960-talet drabbades av den svåra blodsjukdomen leukemi. Sten var vid denna tid med ett par gånger i TV och av nära vänner uttrycktes det hur sorgligt och grymt det var att se den tidigare så vältränade Sten uppsvälld av cortison.

Men mitt i all bedrövelse finns ändå glädjeämnen. Den 19 juli 1966 gifter sig Sten med Ruta och innan året är slut har en liten ”Olle” kommit till världen.

Tyvärr går inte sjukdomen att besegra och i april 1967 går Sten bort. Sven-Olof Olin (då chef för Systeminspektionen vid Flygstaben och sedermera utnämnd generalmajor och generaldirektör för Flygtekniska försöksanstalten) skrev om ”Sten Axelsson in memoriam” med ord som på ett fint sätt sammanfattar Stens flygarliv:

”En av de provflygare som presenterade och introducerade flygplan 35 Draken var Sten Axelsson. Hela hans livsintresse var ägnat åt flygvapnet. Hans målsättning var ett effektivt flygvapen med flygplan som var effektiva och säkra i pilotens hand. Hans arbetskapacitet var enorm. Det existerade inte någon gräns mellan tjänste- och fritid och för det mesta lyste nattlampan utom för några få timmars avbrott för sömn.

Han var – förutom av den rena flygtjänsten – även synnerligen operativt intresserad. Hans taktiska analyser och idéer har till stora delar påverkat utformningen av vapensystemen. Han hade också en enastående förmåga att snabbt fatta de tekniska sammanhangen, vilket många gånger överraskat mer än en fackman inom skilda områden. Hans arbetskapacitet gav resultat genom att han hade en god förmåga att framföra sina åsikter och var en briljant stilist. När ovanstående egenskaper paras med framsynthet, intelligens och ett okonventionellt angripande av problem, måste resultatet bli gott. Visst gjorde hans dynamiska arbetssätt att initiativ och idéer ibland inte alltid var tillämpliga ur praktisk synpunkt. Kvar står dock de bärande idéer som kommit fram och som klart visat vägen för jaktförsvarets inriktning och praktiska användning. I det operativa analysarbetet hade han ännu mycket att ge.

Som pilot var han ”out-standing” och hand utvecklade en förmåga att utnyttja flygplanet till dess yttersta gräns. Som officer var han en hängiven idealist som vigt sitt liv åt flygvapnet och som person en generös och godhjärtad människa som älskade människorna.

När sjukdomen drabbade honom visade han samma obrutna viljekraft som tidigare och lät sig icke nedslås. Oavsett den ibland mycket svåra behandlingen var han fortfarande fullt aktiv. Vi tackar honom för hans hängivna livsverk i flygvapnets tjänst.”

I böcker om svenska flygvapnet och dess period under 50- och 60-talen återkommer man ofta till Sten Axelsson. Lika ofta och oberoende av författare och källa omnämns Sten i mycket positiva ordalag. I någon text står han t ex beskriven:

"Sten Axelsson, flygvapnets meste jaktpilot alla kategorier".

Av Rickard O. Lindström - ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien avd IV Militärteknisk vetenskap (en avdelning vari Sten hade platsat väl)