Olle Lindström föddes den 24 februari 1929 i Nyland i Ådalen. Han var enda barnet till plåtslagarmästare Ivar Lindström och hans hustru Greta.

I tonåren kom Olle att anta rollen som storebror då Ulla adopterades till familjen som krigsbarn från Finland. Familjen bodde då i Sollefteå, efter att ha flyttat dit 1941. I Sollefteå utvecklade han sin talang i backhoppning och han satte bl a backrekord i den gamla Hallstabacken.

Även i fotboll visade Olle framfötterna. Som högerinner i Sollefteå GIF:arna blev han ett känt namn i landskapets sportkretsar. Olles framfart på planen och i backen fick dessutom pappa Ivar att engagera sig som domare och ledare.

Olle blev tidigt fascinerad av flyg. Sommaren 1946 var han praktikant på F2 i Hägernäs. Pojkrummet fylldes av flygmodeller. J21:or fotograferades i luften över Sollefteå. Som flygpojke på utflykt till flottiljen på Frösön låg Olle i gräset vid ”Honkens livs” och såg de vackra Mustangerna komma dånande (i Flyvapnet hade Mustangen beteckningen J26). Det var nog då han bestämde sig för att bli jaktflygare. Efter realexamen med goda betyg blev Olle antagen till Kungliga Krigsflygskolan F5 som officersaspirant åren 1951-52. Om detta stod att läsa i ett stort upplagt reportage i Teknikens Värld – i ”Vi på Ljungbyhed” var Olle huvudpersonen.

Därpå följde grundläggande flygslagsutbildning vid F10 i Ängelholm och kadettskola vid F20 i Uppsala. Olles stationering blev sedermera vid Kungliga Jämtlands flygflottilj F4. Till hans förtret hade J26:an hunnit säljas till Israel och Dominikanska republiken, men Olle utvecklade sin talang och blev närmast omöjlig att besegra i jaktstrid i J28 ”Vampire”. Vid den här tidpunkten körde Olle omkring i en MG TD, som tyvärr blev skev i ramen efter en avkörning på de slingriga vägarna mellan Östersund och Sollefteå...  

Ett bevis på Olles romantiska ådra var då han blev nationellt känd som ”Hjärtflygaren”. Efter ett flyguppdrag passade Olle på att ge en privat flyguppvisning för flickvännen som stod i ett gathörn i Sollefteå. Enligt tidningarna hade Olle med sina kolstrimmor lyckats forma ett hjärta i luften och folket krävde ett milt straff för den spontana handlingen.

På Frankrikes nationaldag den 14 juli 1957 gifte han sig med Anita Scherlin. De hade träffats året innan i samband med en backhoppningstävling på Frösön. Olle hade vid det här laget hunnit befordras till löjtnant och han bildade nu familj på Frösön. I januari 1958 kom familjens första barn till världen - Rickard...

Sommaren 1958 tillbringade familjen i Blekinge för Olles inflygning på J29 ”Tunnan”, men året därpå var det Källsjön som gällde. Då såg även Olle till att Sollefteå bjöds på en flyguppvisning i samband med Barnens dag.

Flyguppvisning bjöds även Östersundsborna på och att Olle vidareutvecklat sin flygförmåga i "Tunnan" var 1:a priset i en flygtävling ett bra bevis på. Likt många av kollegorna lockades emellertid Olle över till SAS, men efter endast ett halvår ”på skolbänken” förstod Olle att det var i ett jaktflygplan han hörde hemma och snart var han åter tillbaka i sitt rätta element. Dock fick han acceptera ett år vid Krigshögskolan 1961, samma år som dottern Madeleine såg dagens ljus. Det var nära att det inte hade blivit någon Madeleine eftersom Olle var nära att spetsas på en gärdsgård vid flygfältet i Ope i samband med ett träningshopp 1960.

Endast 33 år gammal kom Olle att anförtros det svåra uppdraget som divisionschef vid F22 i Kongo. Med nyvunnen självständighet hade landet begärt FN:s hjälp mot utbrytarprovinsen Katanga och Sverige ställde bl a ett antal J29 ”Tunnan” till förfogande. Detta visade sig helt avgörande då rebelledaren Moïse Tshomes flygvapen utraderades. Olle ledde med framgång flygstyrkan i de avslutande striderna över Kolwezi årsskiftet 1962-63. Han fick då sin frontruta genomskjuten på ett par ställen och på nyheterna på hemmaplan kunde frun Anita höra om ”major Lindström decimeter från döden”. Åter igen änglavakt. Vid hemkomsten till Sverige blev de belönade för sina insatser.

Med den unika erfarenhet som Kongoäventyret kom att ge, fick Olle i mitten av sextiotalet uppdraget att ansvara för utbildningen av österrikiska divisionschefer i samband med landets köp av ”Tunnan”. I denna flygplanstyp var han dessutom under en tid ledare för "Lindströmgruppen", som också uppvisningsflög i utlandet. De många uppdragen i favoritkärran J29 gav så småningom medlemskap i Tusen Timmar Tunnan.

Som jaktpilot kom Olle att flyga in sig på ytterligare två flygplanstyper -  J32 ”Lansen” och J35 ”Draken”. Detta under en period då det tredje barnet Johan producerades (1967).

Olle kom att genomföra ytterligare två sejourer i FN-tjänst och då som observatör i Mellersta Östern under 1970-talet - 1971/1972 samt 1973/1974. Vid båda tillfällena följde familjen med. Dessa upplevelserika år i Egypten gav oförglömliga minnen och många nya perspektiv på livet.

Den aktiva flygtjänsten avslutades i samband med pensioneringen 1990 efter att i nedtrappande skala ha gått via SK60 och SK50 "Safir". De sista yrkesverksamma åren gjordes vid Milostaben i Nedre Norrland med ansvar för frågor rörande säkerhet och mobilisering. Efter sin pensionering bidrog han till boken om ”Flyget på Frösön” med ett par tre kapitel och var behjälplig i olika arbeten om F22.

Olle var en omvittnat fin pilot. Andra omdömen från kollegor var att han var en positiv kompis som det var lätt att samarbeta med - alltid tjänstvillig och bussig. Med sin integritet kunde han kanske uppfattas som en tystlåten norrlänning och något av en ensamvarg. I det mindre sällskapet skulle dock ingen skriva under på ett sådant epitet. Tvärtom var det med familjen och vännerna han bäst kom till sin rätt. Olle var den som organiserade de fester och tävlingar vi för alltid kommer att minnas. Inte minst i Källsjön, där alla i sina sommarstugor dessutom varje år bjöds på en privat flyguppvisning med Olle i ett jaktflygplan från F4. I sommarstugan lades också grunden till den händiga förmågan. Detta gav med tiden ”villan i Valla” och den stugby i Gräftåvallen han lät uppföra tillsammans med sin svåger Holger.

Vid sidan av barn och barnbarn kom cockerspanieln Gottfrid att bli ett stort glädjeämne i Olles liv. Under 1990-talet drabbades emellertid Olle av sjukdom. Ett antal strokes satte ner hans förmåga att röra sig och till slut blev han helt bunden till hemmet. Detta gjorde också att flyttlasset gick från Jämtland ner till Täby - en flytt som Olle aldrig riktigt kunde förlika sig med... Men vi barn som bodde i Stockholm fick större chans att umgås och hjälpa till...

Den 24 april 2005 besegrades till slut Olle av sjukdomen och lämnade oss, endast 76 år gammal. Vi minns honom som en rak och ärlig människa som var lugn i all situationer. Han skapade en trygghet som spred sig till alla i hans närhet. Saknaden är stor...