Kapten Peter Berglund vid Militärhögskolans Militärhistoriska avdelning lät den 2 juni 1996 publicera sin avhandling (tillika 60 poängs uppsats) "Lokal anpassning i en fredsbevarande operation - den svenska flygstyrkan i Kongo 1960-1964". Syftet med uppsatsen var att beskriva de insatser som gjordes på flygsidan och att analysera hur man löste problemet kring den lokala anpassningen på plats. Detta inkluderade både den flygande-, mark-, stabs- och den administrativa personalen som tjänstgjorde i Kongo. Nedan följer ett utdrag ur uppsatsen - läs även mer om Peter Berglunds analys av den svenska flygstyrkan.

Innehåll:

1. Första transporten till Kongo
2. Organisation
3. ATB blir ATU
4. Movement Control
5. Tragedin i Port Francqui
6. Septemberstriderna och Dag Hammarskjölds död
7. FN:s räddningsoperationer 1964
8. Operation Jadex One
9. Operation Strawberry
10. Operation Stay Put
11. Evakueringen av Lemera

Första transporten till Kongo

Torsdagen den 21 juli 1960 lämnade den första svenska flygstyrkan Bromma flygplats med destination Kongo. Med på denna resa medföljde 40 flygplanspiloter, helikopterpiloter, tekniker, tolkar och läkare. P g a tidigare FN erfarenheter från Libanon 1958 så plockade man med sig ca ett ton materiel och reservdelar. I Libanon hade det tagit ca sex månader innan FN hade kunnat leverera några reservdelar. En annan erfarenhet var att flygstyrkan var i behov av en speciell stabs- och förbindelseofficer som skulle ingå i FN staben. Denna befattning tillsattes av majoren Ingemar Wilander.

Beräknad ankomstdag till Kongo var den 24 juli, men p g a tekniska problem i Bryssel så anlände man inte förrän den 25 juli. Chefen för den svenska flygstyrkan, kn Sven Erik Everstål, var mycket kritisk till den långsamma transporten ner till Kongo. Han menade att varje dag som förlorades gjorde det kaotiska läget ännu värre.

När belgierna lämnade Kongo, försvann mycket av den kunskap som höll igång landet. Allt slutade att fungera. Administrationen, kommunikationer/telenätet, kraftförsörjningen och flygledning var några av de mest akuta områdena som FN personalen fick försöka lösa.

Den flygstyrka som så småningom började växa fram bestod av personal från Sverige, Norge, Brasilien, Jugoslavien, Etiopien, Argentina och Indien. Vid framkomsten fick alla redogöra för sina kvalifikationer, allt i syfte att utnyttja personalen till rätt saker. Utbildning, inflygning och språklektioner startade nästan omgående.

Everstål försökte i ett flertal brev att förklara vilka svåra förhållanden man arbetade under.

Den 26 juli fick Everstål reda på att FN disponerade ca 30 plan och helikoptrar på det gamla flygfältet N'Dolo, strax söder om Leopoldville. Han åkte dit, och med en signatur på ett papper övertog Everstål ansvaret för all materiel på basen.

Med stöd av vad man visste om personal , materiel, flygplan, helikoptrar och flygfälten i övrigt så började Everstål och Wilander att utarbeta en organisationsplan för hur flygstyrkan skulle se ut. Norske majoren Riegels hjälpte till att få den utformad efter NATO standard.  

Organisation

Väl på plats i Kongo utnämndes major Wilander till chef för Air Transport Base N'Dolo (ATB). Everstål blev ställföreträdande chef och tillika chef för flygverksamheten.

ATB N'Dolo organiserades i tre enheter:

Flygavdelningen organiserades i följande tre divisioner:

Nu blev det några hektiska dagar för att försöka få basen i ordning. Plan och helikoptrar skulle lagas och servas. Landningsbanan skulle lagas. Man försökte tillgodose behovet av vädertjänst, flygledning, brand och räddningsutrustning mm. P g a brist på det mesta så kunde inte personalen utnyttjas optimalt.

Den 1 augusti avlade ATB N'Dolo sin första rapport till ONUC:s stab. I rapporten framgick bl a vilka plan och helikoptrar som enheten disponerade. Man stod nu redo att understödja övriga FN förband med personal och materieltransporter på en yta stor som Västeuropa. Ett av de största problemen som ATB N'Dolo stod inför gällde flygsäkerheten.

Den 31 augusti 1960 påtalade Everstål bristerna i flygsäkerheten till Air Commander i HQ i Leopoldville. Där skrev Everstål att han var tvingad att bryta mot gällande flygsäkerhetsbestämmelser bl a p g a bristande kommunikationsmöjligheter. Han krävde därför att inför varje enskilt uppdrag fä en skriven order från HQ. Eftersom man tvingades bryta mot gällande bestämmelser menade Everstål också att han inte kunde ta ansvar om någon olycka skulle inträffa. Eftersom HQ inte svarade på brevet så skrev Everstål ytterligare ett brev om samma sak den 9 september. Den 12 september svarade Air Commander att han litade på Everstål och piloternas omdöme, men någon skriftlig order kunde Everstål inte få.

ATB blir ATU

ATB N'Dolo delade basen med en indisk och en italiensk enhet med tyngre C 119 plan. Det visade sig snart att det blev för trångt. Bägge C 119 enheterna flyttades då till den större flygbasen N´Djili, strax utanför Leopoldville. Men även för ATB blev fältet snart för litet. Den 23 september 1960 ombaserades därför ATB till den stora flygbasen Kamina i Katanga. Enheten döptes då om till Air Transport Unit Kamina (ATU). Omflyttningen möjliggjordes av att marktrupper den 6 och 7 augusti gick in i och besatte vissa delar i Katanga (Operation Simba). 15 belgiska tekniker och ca 800 kongoleser anställdes av FN för att hjälpa till och driva basen, Kaminabasen.

Kamina var en stor f d belgisk armé och flygbas, 50000 hektar till ytan. Avståndet mellan tornbyggnaden och bashögkvarteret var ca 12 km. Basen innehöll två stora landningsbanor, hangarer och ca 2100 byggnader. Elförsörjningen till basen kom frän elverket i Kilubi. Flera aggregat på basen var surplusmateriel och helt nedkörda.

Ett annat problem som så småningom började att uppdaga sig för svenskarna var den ensidiga kosten. Everstål skrev den 19 december till HQ och belyste det faktum att man haft samma meny, två gånger om dagen i tre månaders tid, nämligen kött och potatis.

Vid årsskiftet 1960/1961 upplöstes ATU Kamina och materielen eftersändes till stor del till Belgien. Enheterna delades därefter upp och spreds ut på ett antal mindre baser ute i landet. FN:s transportflyg organiserades om till särskilda enheter för tunga, lätta flygplan och helikoptrar. Varje bas lydde nu direkt under ONUC:s stab i Leopoldville.

Movement Control

I sin rapport till generalsekreteraren efter avslutad tjänstgöring skrev general Kebbede Guebre bl a följande om Movement Control:

Huvuddelen av personal, utrustning och förråd måste förflyttas genom ett omfattande system av transporter. Dessa omfattade i medeltal 3 500 000 kg gods och 9000 personer i månaden. Huvuddelen av personalen i transportorganisationen kom från de skandinaviska länderna och var inte samtränad.

Redan tidigt börjar kritiken att komma in mot Movement Control och deras sätt att sköta sin tjänst. Personalen hade olika bakgrundskunskap, alltifrån folk som tidigare tjänstgjort med denna typ av arbete, till de som inte hade någon kunskap alls. Bristande språkkunskaper var en annan källa till kritik.

Av de svenskar som 1960 tjänstgjorde inom Movement Control var flera speditionsarbetare eller poliser i det civila (sex av sjutton). Vidare hade nio av de sjutton gjort grundutbildning på något trängregemente. Kunskaperna om flygtransporter var begränsade.

Tragedin i Port Francqui

Oroligheter blossade upp i Port Francqui i april 1961. Staden var en mycket viktig knutpunkt i Kasai provinsen (Kasai floden-järnvägsknut). På kvällen den 26 april 1961 omringades stadens enda hotell av ca 150 ANC-soldater och 40 ghaneser med sina tre brittiska officerare och tre svenska transportledare togs tillfånga. Den svenska patrullen bestod av fänrik Carl-Wilhelm Böttiger och sergeanterna Lars Liedgren och Egon Åberg.

Vid gripandet sårades Böttiger av ett kolvslag i huvudet. Samtliga fångar fördes till en byggnad ca 250 meter från hotellet. Efter ett par timmar fördes Böttiger och Åberg med två brittiska officerare till det europeiska sjukhuset för vård.

När den ghanesiska bataljonschefen fick klart för sig att en del av styrka hade avväpnats och fängslats i Port Francqui sände han iväg en styrka för undersöka situationen.

Ca klockan 1100 den 28 april hamnade denna styrka i strid med ANC förbanden i utkanten av staden och personal på bägge sidor stupade. Böttiger och Åberg hörde skottlossningen från sjukhuset. Efter en kort stund kom fem ANC-soldater in och hämtade de två svenskarna och de bägge britterna. Böttiger fick återigen ett hårt kolvslag i huvudet så att ett sår uppstod. Alla fyra fördes fram längs stadens gator och efter en stund kom även Liedgren, vaktad av en ANC-soldat.

Samtliga fem fångar bands och fördes mot skogen. När man kommit fram lossades Liedgrens rep och han beordrades att gå framåt längs en stig. En polisman avlossade då två skott bakifrån och på nära håll mot Liedgren. Åbergs rep lossades och han beordrades att gå samma väg som Liedgren. Han såg då att den soldat som stod närmast honom höll på att ladda om sitt vapen och Åberg började att springa mot skogen. Med kulorna visslande runt sig lyckades han att fly

Eftersom även civilbefolkningen kunde vara fientlig var Åberg tvungen att vara försiktig. Han tvingades gömma sig i träd och håligheter i marken. Efter några dagar återvände han till ett FN förband och flögs till Luluabourg, för vidare transport till Sverige. Efter sjukhusvistelse i Sverige återvände Åberg till Kongo för ytterligare tre månaders tjänstgöring. Det ansågs viktigt ur psykologisk synpunkt att han fullgjorde sitt uppdrag. Det antogs att Böttiger och Liedgren mördats och att kropparna kastats i Kasaifloden. Deras kroppar har aldrig återfunnits.

En utdragen rättprocess startade nu mellan Böttigers släkt och Försvarsmakten. På grund av att man måste vara försvunnen i minst tre år innan man dödförklarades, så fick släkten inte ut någon ekonomisk ersättning för det inträffade. Liedgren dödförklarades först den 7 november 1968 av Stockholms rådhusrätts förmynderskapsavdelning.

Septemberstriderna och Dag Hammarskjölds död

Från juli 1960 till augusti 1961 så hade utbrytarprovinsen Katanga, med utländsk hjälp haft möjlighet att bygga upp sin krigsmakt. I september hade Tshombe ca 10000 gendarmer ledda av vita legosoldater under vapen. Katangas flygvapen bestod bl a av tre Fouga Magister (jetdrivet skolflygplan) som var beväpnade med kulsprutor och kunde bära lätta raketer och bomber. Planen flögs av vita legosoldater. Med dessa plan så hade Katanga i det närmaste totalt luftherravälde eftersom FN inte disponerade eget jaktflyg.

FN hade tidigare vädjat till Tshombe att skicka hem sina vita legosoldater, men detta hade inte hörsammats. Med operationerna RUMPUNCH den 26 augusti och MORTHOR den 13 september så försökte FN med vapenmakt att gripa och utvisa den utländska personalen. Detta ledde till en upptrappning av stridigheterna mellan FN och Katanga.

Den 13 september hade FN:s generalsekreterare, Dag Hammarskjöld, anlänt till Leopoldville för att diskutera FN:s fortsatta verksamhet med president Adoula. I ett försök att få slut på stridigheterna så bestämde sig Hammarskjöld för att träffa Tshombe i Ndola i Nord-Rhodesia.

Hammarskjölds plan flög från Leopoldville kl 1700 den 17 september kring midnatt fick planet kontakt med flygfältet i Ndola. Under inflygningen störtade det chartrade planet från svenska TRANSAIR ca minuter efter midnatt den 18 september. Alla ombord omkom.

Det fanns flera teorier till kraschen; sabotage, nedskjutning, misstag av besättningen m m, men ingenting kunde bevisas.

FN hade redan innan Hammarskjölds resa till Kongo tagit underhandskontakter med bl a Sverige om att förstärka FN med jaktflyg, för att bättre kunna freda sig mot de katangesiska flygangreppen. Min bedömning är att processen att förstärka FN med jaktflyg påskyndades av Dag Hammarskjölds död.

Under striderna i september genomförde den norske helikopterpiloten Bjarne Hovden, med sin svenske tekniker Eric Thors, en uppmärksammad flygning med förnödenheter till ett omringat irländskt kompani i Jadotville. Under inflygningen utsattes helikoptern för häftig eld från gendarmernas sida. Hovden och Thors landade trots beskjutningen. Det gick däremot inte att starta igen m h t de stora riskerna för nedskjutning. Helikoptern med Hovden och Thors togs senare tillfånga tillsammans med irländarna. Hovden och Thors erhöll senare Vasa medaljen för dessa insatser.

FN:s räddningsoperationer 1964

I slutet av 1963 bröt ett uppror ut i Kwiluprovinsen i sydvästra Kongo, det så kallade Muleleupproret. Upproret leddes av Pierre Mulele. Han hade tidigare varit minister i Lumumbas regering. När den föll reste han till Kina där han tillbringade 18 månader. Han återvände till Kongo sommaren 1963 och började organisera gerillagrupper efter kinesiskt mönster.

Detta ledde till omfattande stridigheter som även spred sig till Kivuprovinsen. Många dödades utan urskiljning av upprorsmakarna. Missionsstationer, skolor och sjukhus plundrades och förstördes.

FN organiserade tre räddningsoperationer under 1964.

Operation Jadex One

Syftet var att rädda så många missionärer som möjligt. Operationen var indelad i två räddningsföretag. Det första mellan 24-25 januari och det andra mellan 26 januari-3 februari 1964.

Den 24 januari fick HQ i Leopoldville in de första rapporterna om stridigheter och attacker på missionärsstationer.

Samma dag inleddes en räddningsoperation mot missionsstationen i Kandale. Strider uppstod mellan FN och Mulele jeunecse. FN soldaterna kastade handgranater och sköt med sina k-pistar och automatgevär frän planen och helikoptrarna. Vid denna strid dödades och sårades många Mulele jeunesse. När helikoptrarna landade så möttes de av eld frän mynningsladdare, pilbågar, spjut och mulelekrigare som sprang mot de med höjda djungelknivar. För att bli "osårbara" så hade kongoleserna drogat sig. Ytterligare beskjutning från FN soldaterna gjorde att upprorsmännen drog sig tillbaka. Trots en stor överlast lyckas helikoptrarna lyfta och flyga därifrån.

Flera plan och helikoptrar träffades under operationen. En Otter träffades den 29 januari av ca 20 skott.

Totalt undsattes 13 missionsstationer och 106 personer kunde räddas. Fyra missionärer miste dock livet och två familjer försvann. Dessa återfanns aldrig. De flesta missionärerna var européer, men vissa kom från USA och Kanada 60.

Operation Strawberry

På ANC:s begäran så stationerade ONUC två plan och en helikopter i Kikwit för att understödda ANC styrkorna med materiel och sjuktransporter.

Operationen varade mellan den 19 februari - 7 mars 1964. FN verkade inom området Idiofa-Gungu-Kakobala.

Den 22-23 februari evakuerade FN 42 flyktingar. Totalt evakuerade man flera hundra flyktingar, UNESCO lärare och missionärer. Sju svenskar deltog i denna operation.

Planen och helikoptrarna besköts som under JADEX ONE.

Kapten Stig von Bayer och löjtnant Torwald Glantz fick beröm för sina insatser av USA:s president, Lyndon B Johnson. De två herrarna fick den 23 april Vasamedaljen för sina insatser under evakueringen.

Operation Stay Put

Varade mellan 8 mars - 31 maj 1964.

Syftet var att evakuera FN-personal frän UNESCO, FAO och WHO från Kwilu provinsen till Leopoldville.

Evakueringen av Lemera

Den 22 maj beslutade sig FN för att evakuera den svenska missionärsstationen Lemera i Kivuprovinsen. Detta efter att den omringats av rebellstyrkor. Den ANC-pluton som försvarat stationen hade flytt. Kvar i Lemera fanns då ett 20-tal skandinaver och flera hundra afrikanska elever. Under flygning till Lemera utsattes planet, en De Havilland Otter, med sex passagerare för beskjutning. Trots att planet höll sig på ca 400 meters höjd så träffades det av finkalibrig eld. Kulorna hade träffat en oljeledning och planet tappade oljetrycket. Piloten Gunnar Elg landade dramatiskt på en väg och alla i planet klarade sig oskadda. För dessa insatser tilldelades fanjunkare Gunnar Elg, support squadron, Stockholmstidningens guldmedalj för 1964 års flygbragd.

Under juni avvecklades FN:s engagemang mer och mer och den 30 juni lämnade de sista svenskarna landet och flög hem till Sverige.