3 september 1967 Keimola, Finland (17)

F2-bilarna i de första startleden - Ronnie längre bak!

Ronnie Peterson :s sjuttonde F3-start sker i Finlands "Grand Prix" - för första gången på Keimola Ring, ett lopp för Formel 2 bilar där även F3 bilar tilläts starta i fältet. Från början var det tänkt som ett Europamästerskap för F2, men då det kom till kritan fanns det inga pengar att betala ett stort startfält med. I stället blev det en uppvisning med fyra stjärnförare och tre uppkomlingar på startlinjen. 

Drygt 20.000 åskådare hade sökt sig till söndagens tävling på Keimola-banan, kanske för att arrangörerna uppfunnit en landskamp i Formel 3 mellan Sverige och Finland. På detta sätt fick man över hela den svenska F3-eliten, utom Reine Wisell som föredrog ett lopp i Tjeckoslovakien där det fanns mer pengar att hämta. Det bestämdes också att F2 och F3 skulle starta gemensamt för att få ett fullödigt startfält. Detta visade sig emellertid inte vara särskilt lyckat, då fartskillnaden mellan en F2:a på 220 hk och en F3:a på 110 hk var alltför stor. Det fanns dock ett riktigt veritabelt krutåk med bland F3:orna. Det var gamle välbärgade stjärnan Curt Lincoln som tidigare under året gjort comeback inom biltävlandet. Han hade dessutom en inte okänd svärson vid namn Jochen Rindt (gift med dennes dotter Nina) som tyckte att Lincolns bil inte var vass nog. Därför ringde Rindt helt kallt över till England och beställde på stående fot en fabrikstrimmad Holbaymotor till Curres nya Brabham. Med lite extra filning lämnade så ekipaget 114 hk varför det sedan inte var så underligt att finna Lincolns namn i topp på träningen.

I det svenska lägret hade även Ove Nicklasson en Holbaymotor, medan Freddy Kottulinsky använde sig av en Cosworthmotor med Holbaytopp. I båda fallen lär effekten ligga runt 108 hk.

Träningen dominerades av Jochen Rindt medan hans svärfader var värst bland F3:orna. Om detta berättades att Rindt hade hårdtränat med Lincoln för att hitta snabbaste spåret runt banan.

Tävlingen tillgick så att man först avverkade ett heat på 10 varv som inte räknades på annat sätt än som avgörande för startuppställningen i finalloppet över 25 varv. Jochen Rindt tog starten i första heatet, men blev redan i första kurvan omåkt av Jim Clark och Jack Brabham. Därefter följde Robin Widdows, Graham Hill, Alan Rees och Frank Gardner. Ett stycke bakom följde det stora kopplet F3-kärror anförda av den otroligt startsnabbe Ove Niklasson med sin gamla Lotus 35. Lincoln fick en dålig start och hade samtliga mannar i det svenska laget före sig. Dessa var förutom Niklasson, Uffe Svensson, Freddy Kottulinsky, Lasse Lindberg och Ronnie Peterson.

I täten behöll Jim Clark sin ställning under de tio varven, medan Jack Brabham först föll ned ett steg och därefter fick fel på insprutningsaggregatet och tvingades bryta. Därmed tog överraskningen Widdows hand om tredjeplatsen före Hill ända till slutrundan, då motorn började trubbla. I F3 hann det hända en hel del under de 10 varven. Först gick Uffe Svensson lite för brett genom en kurva varför han åkte rätt ut i de påföljande och därefter gick Kottulinsky upp till ledningen. Medan Uffe tog sig upp igen några platser längre bak tvingades Ronnie bryta med fel på motorn. Ej heller Kottulinskys motor gav önskad effekt och såväl Curt Lincoln som Lasse Lindberg hann före till mållinjen.

Vid den stora finalen på 25 varv hade både Kottulinsky och Ronnie fått ordning på sina motorer och detsamma var fallet med Jack Brabhams bil. Åter var det österrikiske Rindt som var mest på bettet då starten gick. Tillsammans med Clark och Brabham jagade han som besatt fram mot den första något doserade högerkurvan. Längst bak rasade stackars Widdows motor i småbitar varför han inte ens hann fullborda ett varv. Medan GP-stjärnorna försvann i fjärran gjorde svenska och finnar upp om platserna i F3-loppet. Kottulinsky som bytt fördelare hade nu fått verklig fart på sin Lotus och tog täten före Uffe Svensson, Lasse Lindberg, Ronnie Peterson och Ove Niklasson medan Curt Lincoln än en gång hade svårt för sig i starten. Trots att de svenske körde taktiskt lyckades Lincoln slingra sig förbi den ene efter den andre tills endast Kottulinsky återstod. 

Ungefär samtidigt hade Rindt och Clark hunnit köra ett varv mer och började sålunda varva de långsammaste F3-ekipagen. Härvid inträffade en del otrevliga intermezzon som kunnat få allvarliga följder. I sin iver att komma först tog nämligen inte F2-förarna någon större hänsyn till F3:orna utan vräkte sig fram mellan de avsevärt långsammare bilarna. Visserligen var deras skyldighet att hålla undan för de varvade ekipagen, men genom deras snabbhet hann de långsammare inte alltid styra undan i tid utan fick vid flera tillfällen kasta sina vagnar åt sidan. Vid ett sådant tillfälle kom Niklasson ur kurs och sladdade på en oljefläck så att han for baklänges av banan och in i ett staket - lyckligtvis utan skador på sig själv och endast mindre materiella skador på bilen. Utan inblandning av F2-vagnarna hade det förmodligen aldrig inträffat.

Jochen Rindt fick inte behålla sin ledning så värst länge ty för dagen verkade Jim Clark ha den största segerviljan och han tog efter ungefär halva loppet ledningen för gott. Stackars Brabham fick ånyo problem med bränsletillförseln och tvingades bryta - vilket även var fallet med Ronnie Peterson, men i hans fall fanns det ingen bensin i tanken!

Den mest spännande fighten utspelades istället mellan Lincoln och Kottulinsky som slipstreamade varandra så att de kunde byta placering ideligen. Till mängdens jubel blev det Lincoln som drog det längsta strået. Det blev till och med så spännande att flaggmannen glömde att flagga av loppet efter 25 varv, varpå ekipagen fick köra ett varv extra. Men enligt prisdomarna hade inga förändringar skett under det sista varvet varför heller ingenting ändrades i den första prislistan. Tack vare Kottulinskys andraplats, Uffe Svenssons tredje och Lasse Lindbergs fjärdeplats fick Sverige vinsten i landskampen med 12-10.

Så här i efterhand måste konstateras att detta var ett unikt lopp. Ronnie tävlade för enda gången med Jim Clark. Dessutom med sin kommande arbetsgivare Alan Rees - så småningom en av grundarna av March Engineering Ltd. Loppet innehöll tre förare som i historieböckerna står att återfinna som världsmästare i Formel 1 - Jim Clark, Graham Hill och Jochen Rindt...