ANFLYGNING

Det är tidig morgon strax efter gryningen den 29 december 1962. Vi är sex flygplan som flyger på bekväm höjd över den släta stäppen på Katangas högland. Divisionen leds av Olle Lindström, trygg, fåordig norrlänning och sällsynt kompetent och skicklig flygofficer.

Själv leder jag roten som ligger till höger om gruppen, väl försvarsgrupperad för att kunna ge - och få - varning från gruppen om något flygplan skulle drista sig till att komma upp bakom oss som något hot. Gilbert Casselsjö från F13 är min rotetvåa.

Den stabila 29:an väser och mullrar och vaggar tryggt i sina 6-700 km/h, instrumenten ger gröna värden och allt känns precis som hemma i Sverige under en normal fredsövning, men...

...nu idag är flygplanen laddade med fulla akan (20 mm automatkanoner - 4 fanns - med totalt 480 spränggranater). Var femte skott är ett spårljusdito - de ger vid avfyring en lysande bana. Under vingarna hänger 8 st skarpa 15 cm raketer.

Divisionen F22 är nu på väg mot Kolwezi - utbrytaren Moise Tshombes huvudflygbas vid gruv- och industristaden. Vi har order att slå ut det flyg som finns på basen för att omintetgöra politikern Tshombes eventuella planer att använda sitt flyg i den stressituation som var för handen mellan FN och utbrytarstaten Katanga. På basen vet vi att det finns ett antal J28C Vampire, några SK16 AT6 Harvard plus 2-motoriga transportflygplan som används att kasta bomber ifrån, därtill fanns enmotoriga allmänflygplan. Förstahandsmålet var J28:orna och transportflygplanen. Vi visste även att det fanns lätt lvakan på basen.

Vi är ett sammansvetsat gäng, vi har varit tillsammans här nere i fyra månader och vi kände varann från Sverige och vi har utbildats i svenska flygvapnet - med andra ord var vi en homogen samling välutbildade piloter under fred, men utan någon krigserfarenhet. Nu var sanningens minut nära! Skulle vi greja det här - när det verkligen gällde? Tankarna for runt i huvudet lite till mans utan att störa koncentrationen.

Ordern hade kommit från FN HQ i Leopoldville och hade formats av vår SASO (Senoir Air Staff Officer) Dick Stenberg. Under natten hade flygplanen klargjorts och laddats av våra duktiga tekniker och likaledes duktiga värnpliktiga mekaniker.

Ordergivningen hölls av Olle Lindström - den var glasklar och knivskarp - inga tveksamheter här inte - inga onödiga broderier, bara det väsentliga. Divisionen var helskärpt och på bettet. Anfallsbilderna och underrättelseunderlaget hade studerats och penetrerats, målfördelning var gjord. Vår spanings 29:a och våra fototolkar hade gjort ett fint jobb. Gömda och kamouflerade flygplan var definierade. Uppställda dummies lämnades åt sidan. Vi hade med andra ord ett bra underlag att lägga upp taktiken efter.

Anflygningstiden var drygt 20 minuter. Någon väderinformation från "fiendehåll" fanns inte så vädret blev som det blev.

Och det blev det! C:a 5 mil innan målet sänkte sig molnbasen drastiskt. Vi i roten gick in bakom gruppen i kolonn - det gick inte att flyga försvarsgrupperad i den alltmer tilltagande siktförsämringen. Höjden blev allt lägre - 100 m, 50 m - bara någon mil till anfallsmålet. Hur skulle det här gå? Överraskningsmomentet var viktigt. Skulle vi avbryta???

"SK 16 KLOCKAN TVÅ"

Då hördes i radion: "SK 16 kl 2!"

Ett av de Kolwezibaserade flygplanen hade startat - vi var med all säkerhet upptäckta!! Från divisionschefen Olle Lindström, som hade flygplanet till höger var det för sent att anfalla, kom ordern:

"Blå-5, kan Du anfalla?"

Siktet var inställt på raketanfall som vi hade planerat som förstahandsvapen vid en attack i bra väder, men mot flygplan i luften gällde akan. Ned med handen på höger sida till vapenväljaren - snabb omställning till akan. Med kvicka korrigeringar manövrerade jag min 29:a så att siktet pekade mot det anflygande flygplanet som kom nästan rak kontrakurs - det gick fort och manöverutrymmet var inte stort. Fenan på min 29:a var i stort sett i molnbasen och 30-50 m under oss låg marken.

Siktet med sin runda siktprick och ruteressen i cirkel runt SK16 avstånd c:a 800 m - osäkra - skjut!

Mitt flygplan riste när de fyra kanonerna talade. Skjutningen skedde under svag högerbankning som ökade under det snabba förloppet då skjutning pågick intill c:a 180 m. Skotten gick in i det mötande flygplanet - splitter yrde - aj - det gällde att svänga ifrån i tid så inte något splitter kunde skada våra flygplan eller än värre komma in i luftintaget där risken för allvarlig skada i motorn var överhängande om något hårt föremål kom in i kompressorn. Just när vi passerade SK 16 hann vi se att den bankade mot oss i nästan 90-gradig bankning. Jag var i det närmaste bergsäker på att den skulle gå i backen!

Vi gick in i en brant vänstersväng - så brant det gick med det begränsade manöverutrymmet. Gilbert Casselsjö hängde med som en igel vid min sida. Bra gjort under rådande förhållanden med mycket tunga flygplan som hela tiden varnade att vi var nära stallgränsen i den häftiga svängen.

Men vad nu - vi såg inte skymten av någon SK16 - hade den verkligen tålt min eldgivning så att den fortfarande var flygbar? Med all säkerhet hade den stigit upp i molnen - dit var det inte långt!

Gruppen hade vi tappat under vårt häftiga manövrerande. Fullt klart för oss var att föraren med 100%-ig säkerhet varnat Kolwezitornet så skulle vi ha någon chans att oskadliggöra flygplanen som fortfarande var på marken - innan de kom upp i luften så att de kunde sprida sig till andra baser, då gällde det att anfalla nu, trots den urusla molnbasen.

KOLWEZITORNET VISAR VÄGEN

Vi lämnade SK16 bakom oss och fortsatte kurs mot Kolwezifältet. Jag hade tidigare gjort låginflygning mot basen under ett spaningsuppdrag och kände igen en liten höjd vars topp försvann till höger om oss i moln och DÄR rakt fram dök FLYGLEDARTORNET på Kolwezi upp. Gilbert hängde med såg jag i backspegeln.

"Vi anfaller vad som finns på stationsplattan - ställ in AKAN på vapenväljaren."

ANFALL

Gilberts "Uppfattat" hann jag höra innan själva plattan dök upp. På den stod ett par SK16 och tankades och bakom dem fanns ett bränsleförråd på marken bestående av minst 1000 oljefat fulla med flygbränsle (200 l i varje).

Höjden var mycket låg - Gilbert låg till höger om mig så jag valde det vänstra flygplanet. Någon tid till ordergivning fanns inte - utan här gällde det att "ta för sig". De noggranna förarbetet och ordergivningen gick naturligtvis inte att följa. Det gamla påståendet att en noggrann planering är den bästa grund till improvisation gällde i högsta grad nu.

Vår höjd var 5-10 m, risken för rikoschetter var naturligtvis stor vid ett eldöppnande. Att skjuta raketer var otänkbart från den höjden. Nu 1000 m - 900 m - 800 m, eldgivningen startade. Spårljusen visade tydligt skottens bana. De lysande projektilernas väg syntes och mellan varje spårljus kom fyra vanliga granater utan att de gick att se. När det syntes att vi träffade hann vi trots den låga höjden med en snabb buntning någon del av en sekund så att fler skott träffade målet. Innan vi tog upp hann vi se att eldgivningen hade gjort verkan - det började brinna i flygplanen men även tycktes bränsleförrådet ha fått en del träff.

Upptagningen var lätt - vi gick i moln nästan direkt. Ned med blicken på den konstgjorda horisonten - övergå till instrumentflygning - rätt på vingarna. Vi kom över moln på c:a 3-500 m höjd. Radiomasten i staden stack upp över molnen, fint! Med hjälp av klocka och kompass kunde vi lägga upp en bana så att vi kunde smita ned under moln där vi började och - så in på samma spår igen. Gilbert och jag hann med ett antal "varv" och tömde vårt akanförråd. Efterhand blev molnbasen bättre, delvis beroende på det brinnande bränsleförrådet. Vi fick bättre överblick även om molnbasen kom upp till 100 m.

GRUPPEN GRIPER IN

Gruppen väntade på oss och fick fortlöpande orienteringar. Så hördes Olle Lindströms röst:

"Nu får Ni se till att visa in oss!"

Vi hittade gruppen och det var relativt lätt att visa in dem. Fyra fulladdade flygplan gick in och tog vid där vi slutade. Av vår tidigare radiotrafik hade de fått klart vilken del av fältet som vi anfallit. Det var imponerande att se när fyra tunnor susade in på låg höjd och lät vapnen tala nu mot andra mål på fältet.

TRÄFFAD

När gruppens andra anfall genomfördes hördes Olles röst:

"Jag är träffad - nu åker vi hem!"

På fem meters höjd hade Olle fått ett skott - troligtvis från handeldvapen - som gått in genom vänster frontruta, studsat på och spräckt den 5 cm tjocka frontrutan och så gått ut genom höger frontruta i ett 3 gånger 10 cm hål!!!

Skottet hade passerat framför Olles ansikte 20-30 cm!!

Inte tappade Olle fattningen för det!! Trots den höga farten och den låga höjden! Det måste ha dånat i hans flygplan när ytterluften pressades in i kabinen!

RESULTATFOTOGRAFERING

Vår spaningskärra med Jan Erik Norlund vid spakarna fick nu order att gå in och resultatfotografera Kolwezibasen. Han hade startat 10-15 min efter oss och hade legat och väntat på order att gå in från ett väntläge c:a 3 mil från Kolwezi.

Även han fick tränga sig in på låg höjd och så låta sina höghöjdskameror spela. Just när han passerade tvärs banan fick han in ett skott som slog sönder hans högra kamera. Filmhuset var dock intakt och med sig hem hade han en samling utmärkta fotografier som verifierade divisionens verkanseld.

HEMFLYGNING

Under hemflygningen kom tankarna: Vad hade vi gjort? Var det riktigt och i överensstämmelse med våra order? Hade någon skadats eller mist livet? Hade vi verkligen tänkt oss detta när vi sökte FN-tjänst?

Jag var övertygad att det vi gjort var riktigt och att det på sikt gynnande ett enande framöver av Kongo. Verkanselden var hela tiden riktad mot materiel på marken och åtminstone hade inte jag sett någon människa kring mina mål, SK 16 i luften undantagen.

Hoppsan! Jag tittade ut på vingen och minsann hade jag inte ett hål ni högra vingroten av finkalibrig eld på höger sida. Man hade alltså skjutit på mig vilket jag dessbättre var lyckligt omedveten om under tiden över anfallsmålet. Tiden över målet konstaterade vi efterhand var mer än 22 min!!

Det visade sig att av de sju flygplan som varit i närkontakt med Kolwezi hade 5 skottskador! Vi hade varit lite oförsiktiga och gått in i närkontakt - men det var vädret och överraskningsmomentet som avgjorde det. Flygplanen som stod på fältet skulle bli kvar!

När resultatfotona var framtagna och tolkade visade det sig att vi i stort sett oskadliggjort en större del av herr Tshombes lilla flygvapen, därtill hade minst två större bränsleförråd brunnit upp.

Vår stationsavdelning fick fullt upp med att fix våra skadade flygplan. Plastic Padding heter ett alldeles utmärkt medel att laga hål med!!! Olle Lindströms svårt skadade frontrutor byttes mot de som fanns hela på ett tidigare havererat flygplan. Divisionen fullföljde utan något undantag alla "missions" som ålades den trots alla skador. Här kan man verkligen tala om skickliga tekniker, bra och stryktåliga flygplan och --- en hel del tur!!!

Flygplanen på Kamina tankades från primitiva tankbilar/lastbilar med kasserade flygplanstankar på flaket.

FORTSATTA ANFALL

Vår inledande attack hade varit effektiv det kunde vi se av resultatfotograferingen. Bevakning av övriga baser och kontroll av att inte fler flygplan var användbara gjordes under totalt ett fytiotal missions. Varav några skildras här.

Vår taktik ändras mot bakgrund av alla skottskador under inledningsanfallet mot Kolwezi. Större skjutavstånd och krav på högre molnbaser var rätt medicin. Trots detta hände under att par tillfällen senare att enstaka flygplan fick lätta skottskador.

FLYGPLANFEL

Tönnies Finke, nyanlänt tillskott till divisionen från F4 i Östersund, sattes in i sitt första anfall, vilket även råkade vara hans första flygning över den för honom helt okända terrängen i Kongo. Anfallsmålet för hans rote var även det Kolwezi. Mitt under anfallet fick han kraftiga vibrationer och skakningar från motorn. De var så kraftiga att han måste hålla i spaken med bägge händerna. På Kamina fick vi besked om vad som hände via radion. Vår räddningshelikopter med den urstyve norske helikopterpiloten Bjarne Hovden var på "0"-tid i luften. Räddningsstyrkan på Kamina sattes i högsta beredskap. Måtte bara motorn fungera tills han kom närmare Kamina. Ett fallskärmshopp över okänd terräng med fientliga stammar var inte riktigt hälsosamt, speciellt inte nu då det pågick en "stress" (krig fick man inte uttrycka att ett FN-förband deltog i)!

Till slut landande Tönnies på Kamina, lätt skärrad av en ganska tuff introduktion till F22-operationerna i Kongo! Felet i hans motor var att hjälpapparathuset med ett antal drivenheter till alla hjälpapparater som hydraulpump, generator m m, hade börjat lossa i bultförbandet. Lätt ordnat på marken, men bra otäckt när det vibrerade i luften!

EN FULLTRÄFF OCH EN BOM

Andra dagen hade det fallit på min lott att tillsammans med John-Erik Jönsson först flyga mot Jadotville och skjuta mot eventuellt flygplan baserat där och därefter flyga mot Kolwezi och där i första hand skjuta mot flygplan och i andra hand mot torn och stationsbyggnad.

Vi flög som brukligt i försvarsgruppering med 5-600 m mellan flygplanen. I en hangar på Jadotvilleflygfältet, med bara tak - inga väggar - skymtade jag en uppställd De Havilland Dragon Rapid, som vi visste fanns i Katanga. Detta var ett dubbeldäckat flygplan med plats för 12 passagerare. I Stockholm hade en sådan funnits under min skoltid. Den utnyttjades för rundflygningar och för att flyga kikhostiga barn i. Hur många gånger hade jag inte som grabb försökt övertyga min mor om min latenta sjukdom bara för att få ett flygpass. Detta lyckades naturligtvis inte - ingen kikhosta - ingen flygning!

Nu stod en sådan i Jadotville och vi hade order på att oskadliggöra den! John-Erik med bakgrund från farmarlivet tyckte att den mer liknade en slåttermaskin! Min övertygelse gjorde att vi gick in för ett raketanfall - jag gjorde själv skjutningen och John-Erik låg i försvarsgruppering med uppsikt bakom min rygg.

Inflygningen blev helt skolmässig. På vapenväljaren hade jag valt eld - 2 raketer, d v s endast två av våra 8 st 15 cm skarpladdade raketer skulle lämna flygplanet vid skott.

Ruteresset på målet - rätt avstånd - skott! Jag blev minst sagt överraskad när raketerna gav sig av. I fredstid hade vi aldrig fått träna med skarpa raketer utan endast med en betydligt mindre och enklare raket! Två stora svarta svansar av bränt krut följde efter raketerna, dessutom hade raketen en varm bana ända till marken, d v s raketmotorn brann hela vägen till målet.

Det blev en fullträff, det syntes dels av röken efter raketmotorn, men framförallt av effekten när målet exploderade. Det måste ha funnits mycket bränsle i det flygplanet. En lodrätt svart rökpelare steg snabbt uppåt och som vi bedömde till en höjd väl över 1000 m. Något sådant hade vi inte upplevt i fredstid. Synen finns fortfarande väl inetsat i mitt sinne.

Vi fortsatte mot Kolwezi. En överflygning visade att vi inte hade något flygplansmål så det blev andrahandsalternativet som gällde. Jag valde flygledartornet medan John-Erik siktade in sig på stationsbyggnaden. Måste erkänna att svansföringen var hög - nyss en fullträff i en Dragon Rapid och nu ett flygledartorn i siktet. I lätt övermod höll jag inne avfyringen vilket resulterade i för kort skjutavstånd, vilket i sin tur resulterade i att min salva om 6 raketer gick över målet och gjorde ett rejält hål i backen! Vad jag minns fick John-Erik in en fullträff på stationsbyggnaden.

UNDERSTÖD TILL MARKTRUPPERNA

När FN nu hade totalt luftherravälde så började markoperationerna ta vid. FN-förbanden skulle rulla upp Tshombes trupper och från Elisabethville skulle man gå mot Kolwezi för att efterhand avväpna Tshombes trupper. Utbrytaren skulle få ge upp!

Nocke Nordström och jag ombaserades till E-ville med en rote för att därifrån ge de framryckande trupperna skydd. Order för insats skulle komma från FN HQ i Leopoldville.

Mycket beroende på de dåliga signalförbindelserna kom efter ett tag dåvarande översten Dick Stenberg från Leo till E-ville för att på plats leda operationerna. Våra insatser skulle vara i linje med de uppgifter och ansvarsområden svenska regeringen hade fastställt och det svenska flygförbandet skulle ha insatsorder från en svensk flygofficer. Vår vapenverkan var kraftig och mycket skada skulle kunna göras om förbandet insattes på fel sätt, det hade vi märkt försök till vid flera tillfällen. Här är ett exempel.

Från Kamina hade kapten Stig Abrahamson, allmänt känd som ABA, startat med en rote för att assistera de indiska truppernas framryckning. De hade till uppgift att skydda marktruppernas frammarsch. Vid en flodövergång hade det tagit stopp. Som nästan överallt i Kongo hade man sprängt bron för att hindra infrastrukturen att fungera. En Katangesisk granatkastare hade irriterat de indiska trupperna. Den var baserad väl utanför den gräns inom vilken vi fick operera - dessutom fanns den inte med i de tänkta mål som skulle anfallas.

Indierna hade i sin organisation en mindre enhet om 3-5 man ledd av major Hooda benämnd ACT (Air Conduct Team). I enheten fanns på en jeep en radioutrustning med vilken man kunde ge flygförbanden detaljerade uppgifter. Vi hade samtränat en del tidigare. Mestadels var deras radioutrustning icke fungerande. Men idag gick den!

ABA fick order att anfalla granatkastaren av ACT.

"No, we cannot attack this target - it´s out of our limits."

Flera gånger fick ABA upprepa sin ståndpunkt. Plötsligt hördes i radion:

"This is General Prem Shang, Area Commander of Katanga. I order You to attack this mortar as given orders from the ACT."

Självaste högste chefen hade gripit in!! Han visste likaväl som vi att han inte hade rätt att beordra flygförbanden till insats, han hade försökt tidigare! Klart för alla och framförallt för ABA att order skulle koma från flygledningen i Leo.

"Sorry General, I cannot take orders from You!"

var ABA´s lakoniska svar. Det blev inget anfall.

De svenska jaktpiloter som deltog i FN-attacken mot Kolwezi och Jadotville i december 1962. Fr v major Olle Lindström, fältflygaren1 gr Bertil "Nocke" Nordström, kaptenen Åke Christiansson, fältflygare 1 gr Gilbert Casselsjö, fältflygare 1 gr John-Erik Jönsson och fältflygare 1 gr Axel Barthelsson.

SISTA SKARPA UPPDRAGET

Den nyss nämnda granatkastaren ställde till problem för de framryckande indiska FN-trupperna och den E-ville baserade roten fick i uppdrag att förstöra denna. Flygplanen gjordes i ordning och vi skulle iväg. Men...

...mitt flygplan gick inte igång. Flera försök gjordes - till slut beslöt vi att Nocke skulle flyga ensam - den aktuella målarean var liten och det gällde att slå till innan granatkastaren hade förflyttats ut - då gällde nya order och måldefinitioner!

Med sorg i hjärtat såg jag när Nockes 29:a lättade - det var det, tänkte jag... då knackade min flygtekniker på sidan och sa´

"försök nu igen - jag har knackat på startrelät".

Sagt och gjort och nu hördes det välbekanta ljudet av en startande jetmotor.

Under motorstarten fick jag radiokontakt med Nocke som gick mot området och rekognoserade målet.

Snabbt var jag i luften och fick rapport om att granatkastarenheten började röra på sig. Det var en lastbil med trupp om 20 man plus en jeep som drog själva granatkastaren.

"Jag lägger en salva bredvid bilarna och försöker få stopp på dem."

Nocke - hedermannen - förlorade inte fattningen, kan vi undvika så skall vi inte skada människor resonerade han i sann svensk FN-anda.

Mycket riktigt, bilarna bromsade in - truppen lämnade lastbilen och sprang in i bushen. Jeepfolket körde jeepen av vägen och försökte dölja den. När jag kom fram efter Nockes första salva vid sidan om bilarna gick vi in i helt vanliga skolmässiga skjutvarv och med akan som vapen blev ganska snart fordonen förstörda - i varje fall brann dom ordentligt!! Det kunde vi se från luften.

Indierna som på avstånd sett vår verksamhet hoppade, vinkade och applåderade när vi flög över dom - nu var vägen öppen mot Kolwezi!

SLUTORD

Naturligtvis finns det mycket mer intressant att berätta om, men just beskrivna händelser var väl de "hetaste" att ta fram. F22:s insatser var betydande för händelsutvecklingen i Kongo. Med "svensk" operationsledning blev besluten om insatserna väl avvägda och inga övergrepp på människor skedde. Metodiskt avväpnades Katanga på flygplan och materiel utan några kända personskador. Personal stod rycken för en ganska tuff krigssituation. Vår utbildning hemifrån kunde inte tolkas på annat sätt än att den var verklighetsanpassad och höll fint under de stundtals mycket svåra företagen. Speciell eloge måste ges våra värnpliktiga flygmekar som efter grundutbildningen hemma, frivilligt sökte FN-tjänst. De var yrkeskunniga, ansvarsfulla och hängivna uppgiften att skapa fred.

Tunnan, vår flygande plattform, var helt suverän. Den klarade med glans av att deltaga i krigshandlingar trots skottskador och intensiv flygverksamhet.

Det var ingen som tvekade att flyga över vidsträckta områden i ett ociviliserat Afrika - i hade uppdrag 50-60 mil från Kamina. Där flög vi med stor tilltro till flygplanet med en motor, en radio med 10 kanaler och som enda navigeringshjälpmedel en gammal "vev" ADF som med förtjusning låste på de frekventa åskmolnen. Någon räddningstjänst i egentlig mening fanns inte annat än i närområdet kring Kamina. Bland stammarna i bushen fanns ett flertal som var kannibaler!

Det kändes trots allt tryggt att flyga med TUNNAN därnere! Efteråt känner man en tillfredsställelse över jobbet vi gjorde och en stor ödmjukhet att vi fick vara med i dessa FN-operationer.

Jag har även haft kontakt med två av deltagarna som i stort verifierar skeendet. Jag hoppas att inte något viktigt uteblivit eller att jag på något sätt undervärderat någons insatser.