Strv 121 &  Strv 122

Denna sida uppdaterades senast 2017-04-21. Ansvarig för sidan är Rickard O. Lindström. Fotografierna på denna sida är kommer från det egna arkivet samt från FMV, Försvarsmakten, SPHF och Wikipedia.

Up Pansarterrängbil 180 (Patgb 180) Bv 308 / 309 Pansarterrängbil 202/203 Archer - 15,5 cm artillerisystem Strv 121 &  Strv 122 Bgbv 120 Ingbv 120 Brobv 120 Strf 9040 E- och Stripbv 90 Lvkv 90 Bgbv 90 Grkpbv 90120 Störpbv 90

Innehåll:

Bakgrund

UDES-studierna under 1970-talet hade som inriktning att starta utvecklingen av en ny svensk stridsvagn i slutet av decenniet. Försvarsbeslutet 1977 sköt emellertid frågan om en ny stridsvagn på framtiden, vilket innebar att Strv 101/102 och Strv 103 behövde livstidsförlängas och genomgå REMO.

I mitten av 1980-talet inleddes emellertid förnyade tekniska studier för en framtida ny svensk stridsvagnar och projekt Stridsvagn 2000 etablerades. Parallellt gjordes försök med inlånade utländska stridsvagnar – Leopard 2 A4 från Tyskland och M1A1 ”Abrams” från USA – i syfte att bygga upp kunskapen om moderna vagnar för att kunna ställa rätta krav på Strv 2000. Försöken i övre Norrland kom emellertid att bli en ”aha-upplevelse” då de 55 ton tunga stridsvagnarna visade sig ha betydligt bättre framkomlighetsförmåga i snö och mjukmark än vad arméledningen tidigare hade förutsatt. Dessutom lät Sovjetunionen 1989 offentliggöra sin senaste stridsvagn – T-80U – med en ny typ av ballistiskt skydd.

Med dessa insikter stod det snart klart att Sveriges föråldrade stridsvagnar inte motsvarade 90-talets krav. Att fortsätta utvecklingen av en ny svensk stridsvagn bedömdes bli för dyrt och ta för lång tid. Den ”operativa svacka” som upptäckts innebar att det inte gick att vänta med en anskaffning av nya stridsvagnar till efter år 2000. Detta gjorde att regeringen i försvarsbeslutet 1992 tydliggjorde att anskaffning av nya stridsvagnar skall genomföras som direktanskaffning utomlands.

Beslutet blev en vändpunkt i och med att en lång tradition att utveckla egna stridsvagnar inte längre var aktuellt och en projektgrupp ”Strv Ny” inrättades i september 1991 vid FMV för att påbörja arbetet med att i konkurrens anskaffa stridsvagnar från utlandet.

Efter analys av marknaden och genomförd RFI (Request For Information), inlånades tre olika stridsvagnssystem – Leclerc från GIAT i Frankrike), Leopard 2 ”Improved” från Krauss-Maffei i Tyskland och M1A2 ”Abrams” från General Dynamics Land Systems i USA) för jämförande försök, tekniska prov och analyser, i Sverige under 1992-1993.

Resultaten från de jämförande analyserna presenterades i december 1993 och den kunde sammanfattas i följande rangordningsmatris:

 

Leclerc

Leopard 2 I

M1A2

Fordon/Rörlighet

2

1

3

Vapensystem/Verkan

3

1

2

Skydd/Överlevnad

3

1

2

Ledning/Ledningssystem

3

2

1

Driftsäkerhet/Tillgänglighet/Underhåll

3

2

1

Summa

14

7

9

Detta resulterade i att regeringen den 20 januari 1994 fattade beslut om att anskaffa 120 Leopard 2 S – en vidareutveckling av Leopard 2 A5 – till pansarbrigaderna. Samtidigt tog regeringen även beslut om att införskaffa 160 begagnade Leopard 2 A4 från Tyskland till de mekaniserade brigaderna. Efter slutförhandling kunde kontrakt tecknas den 20 juni 1994 med Krauss-Maffei om licensproduktion av stridsvagn Leopard 2 S. Kontraktet innefattade även köp av underhålls- och utbildningssystem. Därefter gjordes en överenskommelse med den tyska staten den 12 augusti om en mycket förmånlig ”leasing” av de begagnade stridsvagnarna.

Utvecklingen av Leopard 2

När den tyska stridsvagnen Leopard 1 trädde i tjänst i mitten av 60-talet stod det klart för den västtyska försvarsmakten att en efterträdare med grövre beväpning än 10,5 cm kaliber troligen behövde utvecklas för att hålla jämna steg med den sovjetiska stridsvagnsutvecklingen. Ett samarbete hade inletts redan 1963 med amerikanarna inom ramen för projekt ”MBT 70”. Denna gemensamma ansträngning att få fram en superstridsvagn resulterade närmast i en stridsvagn som i princip skulle kunna ”allt utom att flyga”. Ett flertal prototyper konstruerades och konceptet uppvisade en mängd innovativa lösningar, bl a med föraren placerad i tornet. Men all futuristisk teknik gjorde också att fordonet blev för dyrt för serietillverkning vilket också är den officiella förklaringen till att projektet skrotades (1969). Vissa källor gjorde dock gällande att det var de olika måttsystemen som till slut gjorde det omöjligt att enas kring en harmoniserad lösning.

Eftersom det redan tidigare hade börjat ifrågasättas om MBT 70 verkligen skulle kunna gå till serietillverkning under 70-talet, så inledde tyskarna parallellt experimentella studier att uppgradera Leopard 1 med användande av teknik från det revolutionära tysk-amerikanska projektet. Under ett antal år genomfördes försök med prototyper inom ramen för projekten ”Keiler” och ”Eber”, projekt med Krauss-Maffei som huvudleverantör och i samarbete med Wegmann avseende torn och med Porsche avseende chassi. I kölvattnet av det havererade tysk-amerikanska utvecklingsprojektet MBT 70 inleddes istället 1971 utvecklingen av Leopard 2. Beställning lades på 17 olika prototyper (17 olika torn där bl a olika kalibrar testades och 16 olika chassier – t ex PT15 med 105 mm slätborrad kanon och prototypen med tornet T14 med en helt ny typ av kompositpansar, se nedan). Dessa prototyper var ursprungligen kravställda att möta MLC 50 (max totalvikt 47,5 ton), men efter att erfarenheterna från Yum Kippur-kriget 1973 pekade på att högra skyddsnivåer krävdes, ändrades kravet på totalvikt till MLC 60 (55 ton). Detta medförde också en ny torndesign som kunde inhysa en ny typ av ballistisk skyddskonstruktion i flera lager som krävde större volym.

Under flera år under 1970-talet gjorde Tyskland och USA fortsatta försök att harmonisera gemensamma standarder och komponenter för respektive lands stridsvagnslösning. Bl a testades olika tyska prototyper speciellt framtagna att möta de amerikanska kraven – Leopard 2AV (austere version) – vid Aberdeen Proving Ground i USA mot de amerikanska XM1-prototyperna från Chrysler Defence och General Dynamics. Resultatet blev att USA förordade XM1 ”Abrams”, men båda sidor kom efteråt att anklaga varandra för fusk respektive tillrättalagda prov.

Erfarenheterna från testerna i USA gjorde dock att flera modifieringar infördes i konstruktionen för Leopard 2, bl a förbättrades det ballistiska skyddet och ammunitionslagringen i tornet separerades från besättningsrummet till ett särskilt utrymme med så kallade ”blow off panels”.

 

Efter en mindre förserie lades en första seriebeställning i september 1977 på totalt 1.800 Leopard 2 som skulle produceras i fem ”batcher” (delserier). Krauss-Maffei utsågs till huvudleverantör, men det bestämdes även att MaK (Maschinenbau Kiel) skulle tillverka 45% av stridsvagnarna. I oktober 1979 levererades den första serievagnen och leveranser kom att pågå ända till i mars 1992, efter att ytterligare tre ”batcher” beställts som ökade det totala antalet producerade Leopard 2-stridsvagnar till 2.125. Under produktionsåren hade stridsvagnen genomgått ett antal förbättringar, vilket resulterade i att Leopard 2 fick olika benämningar beroende på version:

  • Leopard 2 “A0” – basfordonet som serieproducerades i 380 exemplar 1979-1982
  • Leopard 2 A1 – 450+300 fordon producerade under delserie 2-3 med smärre modifieringar fram till slutet av 1984 (bl a fick skytten ett termiskt sikte integrerat, ammunitionshållarna modifierades så att de blev identiska med dem i M1 Abrams, samt omkonstruerade bränslefilter som ledde till reducerad tankningstid)
  • Leopard 2 A2 – innebar att de först producerade stridsvagnarna fick samma standard som de i delserie 2 och 3 (programmet pågick åren 1984-1987)
  • Leopard 2 A3 – den fjärde delserien innebar produktion av 300 stridsvagnar fram till slutet av 1985, där modifieringarna inskränkte sig till införandet av digital radio (SEM80/90) och igensvetsade ammunitionspåfyllningsluckor.
  • Leopard 2 A4 – från slutet av 1985 fram till och med delserie 8 i mars 1992 producerades ytterligare 695 (370+150+100+75) nya Leopard 2 A4-stridsvagnar, samtidigt som de äldre modellerna också uppgraderades till denna standard (inkluderande bl a ett automatiskt brandsläckningssystem, ett digitalt eldledningssystem, ett avsevärt förbättrat ballistiskt skydd på tornet, nya batterier och nya band från Diehl)

Tysklands armé kom således att operativt använda sig av 2.125 Leopard 2 A4 fram till 1994, men efter Väst- och Östtysklands återförening, CFE-avtalet 1990 (som begränsade innehavet av stridsfordon i Europa), Sovjetunionens sammanbrott och Warszawapaktens upplösning, så påbörjade Tyskland sin avyttring av stridsvagnar. Idag (2017) har Tyskland endast 236 Leopard 2 operativa (efter den senaste neddragningen fram till 2015 från 350), en siffra som kommer att ökas till 320 fram till 2022. Samtliga äldre tyska Leopard 2 A4 har dock genomgått (eller kommer att genomgå) uppgradering till högre standard i följande versioner:

  • Leopard 2 A5 (uppgraderingar inleddes 1995, 17 vagnar) – Förbättrat frontalt skydd, vagnchefens termiska nattsikte, elektrisk torndrivning, förarens bakåtkamera, förbättrad förarlucka, navigationssystem
    • Från 2018 nästa generations interkommunikationssystem
  • Leopard 2 A6 (uppgraderingar inleddes 2002, 152 vagnar) – Uppgradring till L55 120 mm kanon, förbättrade sensorer till tornets eldrivning, förbättrad KE-ammunition med DM53/DM63
    • Från 2018 nytt brandsläckningssystem, ny vagnchefspanel, HE-kapacitet, system för körning i mörker, 3:e generationens nattsikte (TNS)
  • Leopard 2 A6M (uppgradering inleddes 2004, 48 vagnar) – förbättrat minskydd
    • Från 2018 nytt BMS (IFIS)
  • Leopard 2 A7 (19 vagnar – på sikt ytterligare 68 uppgraderade tyska A4 och 16 uppgraderade A6 NLD) – med fullt utbyggd HE-kapacitet (spränggranat), AC & APU (EKKA), BMS (IFIS), samt planerade uppgraderingar avseende förbättrad chassiskydd (motsvarande nivå i torn), förstärkningar av drivlina (> 64 ton), förberedd för ökat sidoskydd, förbättrat AC-/CBRN-system, bakåtkamera för körning natt, förstärkt ammunitionslagring
    • den mest uppgraderade Leopard 2-produkten kommer att benämnas A7V (där V står för ”Verbessert”) – detta som en hyllning till den enda stridsvagn de hade operativ under första världskriget – totalt 103 Leopard 2 A7V

Strv 121 – Leopard 2 A4

Anskaffningen

Efter att Sverige den 12 augusti 1994 tecknat det ytterst förmånliga leasingavtalet med Tyskland om ”långlån” av 160 stycken Leopard 2A4, påbörjades leveranser samma månad. Eftersom dessa blev de första stridsvagnarna med 12 cm kanon i svenska armén och fick de namnet Stridsvagn 121 (Strv 121). Redan i slutet av 1994 var alla 160 stridsvagnarna överförda till Sverige. Väl på plats genomgick vagnarna teknisk översyn, målades i svenskt kamouflagemönster, försågs med svenska radiosystem, samt reflexer och belysning för vägtrafik, innan de därefter togs i bruk av förbanden.

Allmänt

Leopard 2 A4 är en konventionellt uppbyggd stridsvagn med fyra mans besättning – vagnchef, skytt och laddare i tornet, samt en förare placerad till höger frontalt i chassiet.

Vagnschefen sitter på högra sidan av vagnen i tornet. Där har han tillgång till strids- & eldledningssystemet. Vagnschefen har sitt periskop med både vanlig optik (och i Strv 122 även IR-optik), samt även några prismor för observation vid vagnschefsluckan.

Skytten sitter framför och nedanför vagnschefen. Där finns siktet för kanonen med både vanlig optik samt IR-optik. Även skytten har tillgång till eldledningssystemet.

Laddaren sitter på vänster sida i tornet aningen bakom Skytt/VC. Han ser till att kanonen laddas med aktuell ammunition samt att tornkulsprutan fungerar. Laddaren har omedelbart tillgång till 15 st 120 mm granater i tornet. De övriga 27 granaterna förvaras i vagnskroppen och tar lite längre tid att komma åt. Laddaren kan även nödavfyra tornkulsprutan samt att han även tar hand om sambandsutrustningen.

Föraren har till uppgift att köra vagnen och ansvarar även för vård och eventuella lättare reparationer. Vagnen styr föraren med en typ av ratt och pedaler. Till sin hjälp har han tre prismor varav den mittersta kan bytas ut mot en bildförstärkare (i Strv 122 har föraren även en backkamera som hjälp vid backning vilken visas på en monitor).

Eldkraft

Huvudbeväpningen utgörs av en slätborrad gyrostabiliserad 12 cm högtryckskanon som medger mycket hög träffsannolikhet under gång – siktlinje och kanon är riktade mot målet vid körning i ojämn terräng. Till kanonen kan 42 skott medföras: 27 skott som förvaras oskyddat till vänster i främre delen av chassiet och 15 skott i bakre delen av tornet i ett särskilt utrymme avgränsat från besättningsutrymmet med sprängdörrar som skydd vid ammunitionsbrand. Vagnchefen i Leopard 2 har möjlighet att automatiskt invisa skytten mot ett mål med ett ensningsförfarande. Inmätning av mål sker med hjälp av laser. Mål kan bekämpas på upp till 4.000 meters avstånd. Skytt och vagnchef har varsitt sikte med stabiliserade siktlinjer.

Sekundbeväpningen utgörs av en ytterkulspruta för laddaren samt en med kanonen parallellmonterad kulspruta. På var sida om tornet är ett batteri om åtta rökkastare (från Wegmann) monterade.

Rörlighet

Drivenheten är placerad längst bak i chassiet. Motorn är 12-cylindrig överladdad diesel på 1500 hk som är kopplad till en helautomatisk styrtransmission – en komplett drivenhet som kan bytas på 15-35 minuter i fält. Vagnen har ett bandaggregat med torsionsfjädring, progressiva lamellstötdämpare, hydrauliska ändlägesdämpare samt dubbellänkande gummilagrade Diehlband.

Skydd

Leopard 2 A4 är avsevärt bättre skyddad än sina föregångare, men till skillnad från det kompositbaserade skyddssystemet ”Chobham Armour” som blev integrerat i amerikanska och brittiska stridsvagnar under 70-talet, så användes inledningsvis perforerat pansar i de ballistiska skyddsmodulerna på den tyska vagnen (senare ersatt av modernare skyddskonstruktioner, bl a användes s k "beul panzer"). Övriga skyddsåtgärder i vagnen utgörs av ett halonbaserat ultrasnabbt brandsläckningssystem, ett NBC-skydd med utifrån utbytbara filter samt explositionshämmande material i bränsletankarna (Detostop).

Utfasning

Strv 121 hade i praktiken redan år 2000 utgått ur freds- och krigsorganisationen, varför de därefter hade förrådsställts och garagerats. FM ursprungliga beställning från 1994 gjordes mot bakgrunden av att två brigader med Strv 122 skulle kunna krigsorganiseras under 2004 (PB 9 och MekB 19) samt med en option för ytterligare en brigad och vid samma tidpunkt, tre brigader med Strv 121 (MekB 7, MekB 8 och MekB 10).  I samband med FM ominriktning 1999 upphörde denna krigsorganisation att gälla. Antalet stridsvagnar i varje brigad var då 60 stycken.

År 2011 löstes leasingkontraktet med Tyskland. Sverige hade då förhandlat sig till att behålla 20 st (dvs överta ägandet) av de ursprungliga 160 Strv 121:

  • Sex vagnar demonterades i Skövde på Försvarsmaktens markverkstad, för att sedan skickas till RUAG i Schweiz för ombyggnation till Ingenjörbandvagn 120
  • Sex vagnar avdelades för ombyggnation till Brobandvagn 120 vid Krauss-Maffei Wegmann  
  • Sju Strv 121 är sparade för eventuell ombyggnad till funktionsfordon enligt ovan
  • En Strv121 togs fram som en variant B, en prototyp inför ett tidigare planerat ändringspaket (ÄP) innehållande driftsäkerhetshöjande åtgärder, detta ändringspaket infördes aldrig pga att Strv 121 utgick ur organisationen efter FB 2004
    • Syftet var att lyfta Strv 121 till en liknande nivå som Strv 122, de viktigaste åtgärderna var el-riktat torn, backningskamera, Galix rökkastare, lock på låda 6 för rökkastarammunitionen, ett litet hål på luckan till dagutblicken på skyttsiktet, nytt hjälpstartsuttag, uttag för underhållsladdning bak på vagnen, anslutningslåda för "yttertelefon" bak på vagnen, gummiupphängda kylargaller samt baklyktorna uppflyttade till kylluftgallret.

Strv 122 – Leopard 2 S (A5+)

Allmänt

De 29 första nya Leopardstridsvagnarna sattes samman i Tyskland. Resterande 91 vagnar licensbyggdes i Sverige – Bofors med ansvar för tornet och Hägglunds som ansvariga för chassi och slutlig integration. Stridsvagnarna gavs beteckningen Strv 122 – det första exemplaret levererades till FMV i december 1996 för typkontroll och 2002 hade samtliga levererats till FM.

De största enskilda modifieringarna på Strv 122 i jämförelse med Strv 121 är det avsevärt förbättrade ballistiska skyddet och det tillförda ledningsstödsystemet TCCS. En annan synbar skillnad är de två rökkastarbatterierna av typ GALIX på respektive sida om tornet. Därutöver är IR-signaturen reducerad, vagnchefens sikte har fått en IR-kanal integrerad, tornet ett elektriskt riktsystem samt chassit en backningskamera.

Nedan en jämförelse mellan Strv 121 (som har den tyska Leopard 2 A4 som bas) och Strv 122 som visar på de större skillnaderna:

 

Strv 121

Strv 122

Ballistiskt skydd (modulärt tilläggsskydd)

• Chassifront

• Övre chassifront

• Tornfront och sidor

• Torntak

• Vagnchefens periskop

 

--

--

--

--

--

 

X

X

X

X

X

Överlevnad

• Liner i torn och chassi

• Utblås motorrumsventilation

• IR-dämpande rök (GALIX kastarsystem)

 

--

--

--

 

X

X

X

Vapensystem

• Två förstoringsgrader i skyttens sikte (3x/12x)

• IRV för vagnchefen

• Elektriskt riktsystem

• Ögonsäker laser

• Förberedd för L55-eldrör

 

--

--

--

--

--

 

X

X

X

X

X

Ammunition

• APFSDS-T

• HE-T

 

X

X

 

X

X

Ledningsstödssystem (TCCS)

• POS Nav (tröghetsnavigering)

• DGPS för stöttning av POS Nav (införs retroaktivt)

• PE (presentationsenhet) för föraren

• TT (taktisk terminal) för vagnchefen

 

--

--

--

--

 

X

X

X

X

Övrigt

• Backningskamera för föraren

• Integrerat gränssnitt för BT 46

 

--

X

 

X

X

Eldkraft

Den slätborrade kanonen från Rheinmetall (Rh-120) är i Strv 122 licenstillverkad av Bofors. Eldrörslängden L/44 är densamma som i Strv 121, men rekylhäminrättningen är modifierad för att medge montering av det längre eldröret L/55 vid en eventuell framtida uppgradering. För att möjliggöra detta har den hydrauliska drivningen av tornet i Strv 121 ersatts med en elektrisk drivning i Strv 122, vilket även förbättrat riktnoggrannheten och ökat överlevnadsförmågan. 

 

L/44

L/55

Kaliber

120 mm

120 mm

Längd eldrör:

5280 mm

6600 mm

Vikt eldrör:

1190 kg

1347 kg

Rohranbauteile:

50 kg

65 kg

Totalvikt:

3780 kg

4160 kg

Till såväl Strv 122 som Strv 121 införskaffades från Israel pansarbrytande pilammunition. Denna KE var vid tidpunkten för anskaffning (1994) den bästa som marknaden kunde erbjuda. Med hjälp av det avancerade eldledningssystemet (från Celsius Tech) kan verkan nås ända upp till 4.000 meter. Detta system gör de möjligt för vagnchefen att leta upp ett nytt mål under tiden skytten bekämpar ett annat mål. När skytten bekämpat sitt mål kan vagnchefen snabbt invisa skytten mot det nya målet. Detta ensningsförfarande fanns redan på Ikv 91 i mitten av 70-talet och benämns internationellt som en ”Hunter-Killer” funktion. Vagnchefen kan även ”ta över” kanonen från skytten och själv bekämpa ett mål efter inmätning med laser.

Märklig nog inköptes inte ammunition med riktad sprängverkan (RSV) för bekämpning av övriga typer av pansrade stridsfordon (många stridsfordon har en så pass låg skyddsnivå att en pilprojektil passerar rakt igenom utan att skada annat som råkar vara i dess väg, istället används pansarspränggranater som tränger in i fordonet och orsakar stor skada med bl a sekundärsplitter). Istället byggdes en äldre vinggranat om i Sverige för bekämpning av trupp och lätt skyddade mål med spränggranat (det går inte att räkna med att denna spränggranat tränger in i ett stridsfordon och orsakar skada). Verkan hos en sådan granat avtar redan vid 2.000 meter p g a den lägre utgångshastigheten och den högre banhöjden.

Den befintliga eldledningsdatorn uppgraderades emellertid till att kunna hantera 12 olika sorters ammunition – ifall ammunitionsportföljen någon gång i framtiden skulle utökas. Är man nyfiken på vad en ny stridsvagn skjuter för typ av ammunition är tipset att försöka få en skymt av ammunitionsväljaren…

Skyttens dagsikte (EMES 15) från STN Atlas Elektronik GmbH har 3x/12x förstoring. Nattsiktet (IR) för skytten kommer från Zeiss Optronik GmbH och har förstoring 4x/12x.

I Strv 122 utrustades även vagnchefen – och inte enbart skytten – med IR-sikte. Även detta sikte kom från Zeiss Optronik GmbH och har förstoring 4x/12x/24x. Dagsiktet från STN Atlas Elektronik GmbH har förstoring 2x/8x. Vagnchefen har dessutom möjlighet att via CCD-bildöverföring se vad skytten ser på en monitor.

Sekundärbeväpningen utgörs av två stycken 7,62 mm kulsprutor m/94 – en monterad koaxialt med huvudbeväpningen (kan avfyras av skytt, vagnchef och laddare) och en på torntaket (som hanteras av laddaren) monterad i en ringlavett – för verkan mot trupp, flygplan och andra icke bepansrade mål.

I vagnen finns även handgranater förvarade, samt besättningens personliga Ak 5:or.

Rörlighet

Motorn i Strv 122 är av samma typ som Strv 121, dvs en 12-cylindrig MTU-diesel på 1500 hk. Den V-formade motorn har en turbo kopplad till varje cylinderrad. Därtill finns även en ”kick-down” funktion om ytterligare effekt krävs.

Den helautomatiska växellådan från RENK är sammankopplad med motorn till en enhet. Snabbkopplingar gör det möjligt att enkelt och snabbt byta motor ute i fält (hela paketet lyfts ur) – en operation som tar c:a 35 minuter.

På landsväg kan Strv 122 uppnå en maxhastighet om 72 km/h framåt. Räckvidden vid en marschhastighet om 50 km/h är 470 km – en siffra som sjunker till 150 km vid körning i 25 km/h i terräng. Bränsletankarna rymmer totalt 1.160 liter.

Skydd

Det ballistiska skyddet utvecklades under 1992-1993 i ett samarbete mellan FMV (som kravställare) och Åkers Krutbruk Protection AB (dotterbolag till tyska Ingeniuerbüro Deisenroth – i vardagligt tal förkortat till IBD).

I början av 1990-talet pågick fortfarande det ”kalla kriget” och de skyddskrav som sattes upp speglade tanken att frontalt möta fientliga stridsvagnar som en del av dåtidens invasionsförsvar. Den Leopard 2 som vann den konkurrensupphandling som gjordes för ”Strv Ny” försågs med det nyutvecklade skyddet i såväl torn som chassi och tak. I jämförelse med några av konkurrenterna fick Strv 122 ett ballistiskt skydd som i vissa attityder gav en 100%-ig skyddsökning. En nyhet i specificeringen av det ballistiska skyddet var också att den mycket högt kravställda skyddsnivån skulle uppnås till mer än 70% i den projicerade ytan i hotriktningen för besättningsutrymmet. Detta visade sig vara ett oerhört tufft krav som särskilt skyddslösningar baserade på explosiva teknologier har mycket svårt att klara. Lägg därtill kravet på en viss flerträffskapacitet, dvs att en andra träff skall kunna tas om hand på ett visst avstånd från den första träffen i skyddet – en uppgift som visade sig övermäktig för vissa av de inblandade kandidaterna.

Samtliga inbyggda skyddsmoduler i torn och chassi är utbytta mot nya med de senaste skyddsteknologierna. Därutöver har vagnen försetts med en inre liner och ett yttre tilläggsskydd – även i takattityd (där även instigningsluckorna har fått en annan och betydligt kraftigare utformning). Detta har generellt dubblerat skyddsnivån och gjorde vid tidpunkten för anskaffning Strv 122 till världens bäst skyddade stridsvagn. Totalvikten på vagnen ökade med nästan 7 ton, vilket krävde att torsionsstavarna förstärktes. På Wikipedia spekuleras det i vilka skyddsnivåer som föreligger för olika versioner av stridsvagn Leopard 2 mot KE respektive RSV (verkliga uppgifter för Strv 121 och Strv 122 är sekretessbelagda):

Skydd för

Leopard 2A1-A3

Leopard 2A4

Leopard 2A5

Strv 122

Chassi front
KE:

350–550 mm

600 mm

620 mm

620–780 mm

Chassi front
RSV:

520 mm

620–710 mm

620–750 mm

750–920 mm

Tornfront
KE:

500–550 mm

590–690 mm

850–930 mm

920–940 mm

Tornfront
RSV:

810 mm

810–1290 mm

980–1730 mm

1290–1960 mm

År 1999 inledde Sverige ett samarbete med Tyskland, Schweiz och Nederländerna i syfte att utveckla ett förbättrat minskydd till Leopard 2-stridsvagnen. Tre år senare anslöt sig också Norge till projektet. Original minskydd på Strv 122 är bra om en tryckverkande mina detonerar under ett band, men det kan bli bättre mot en mina som detonerar mitt under vagnen. Det är också mot buken som mer sofistikerade minor, typ projektilbildande minor, normalt inriktas att slå.

Ett flertal ändringar gjordes för att uppnå den nöjaktiga minskyddsnivån och det handlade inte enbart om det tilläggsskydd som sattes på under vagnen, utan även ett flertal inre ändringar. Mest iögonfallande är den förarstol i tyg som hängs upp i taket och som föraren ”trär på sig” ungefär som en fallskärmssele – vilket minskar skaderisken avsevärt vid minexplosioner. En del av minskyddet är att inte ha någon kontakt med golvet inuti stridsvagnen.

Efter att minskyddet utprovats i Sverige 2002 lät FMV uppgradera tio av de befintliga 120 Strv 122 med denna nya skyddslösning. Dessa vagnar kom därefter att betecknas Strv 122B och de äldre vagnarna fick följaktligen beteckningen Strv 122A.

Försvarsmakten beställde 2010 ett modifieringspaket för ytterligare fyra Strv 122A samt modifiering av en Bgbv 120. Syftet med beställningen var att ha färdiga insatsberedda stridsvagnar för att snabbt kunna förstärka en utlandsinsats vid behov (t ex i Afghanistan där tre nationer vid denna tidpunkt använde tunga stridsvagnar som en del av insatsen – det är inte bara eldkraften utan främst skyddet som gjorde stridsvagnen användbar i Afghanistan, efter att stridsvagnar sattes in av Kanada, kom antalet dödade och skadade soldater att märkbart reducerats för den kanadensiska armén). Vagnarna överlämnades till FM i maj 2011 och de fick då beteckningen Strv 122B Int. Modifieringen genomfördes i huvudsak vid Miloverkstaden i Skövde. Vagnarna hade fått minskydd som motsvarade det som tidigare monterats på 10 uppgraderade stridsvagnar (Strv 122B).

Ytterligare en rad mindre modifieringar genomfördes för att bättre anpassa vagnarna till en insats i varmare klimat. Bland annat byttes bandens gummipads ut mot mer värmebeständiga och tåliga mot vassa stenar. Även sambandsutrustningen modifierades för att kunna användas vid NATO-ledda insatser. Därutöver togs en ny maskeringsutrustning fram av Barracuda – skräddarsydd för varmare klimat och för minskat dammuppkast från bandaggregatet. Ett system som klipper av stålvajrar, som gillras som fällor över vägen, monterades. Dessa vajerförsåt användes tidigare främst i Bosnien och Kosovo.

År 2010 togs beslut att uppgradera ytterligare fyra vagnar så att ett fullt kompani kan skickas iväg ifall de blir kallade till internationell tjänst vid någon mission – dessa vagnar kom att betecknas Strv 122B INT. Med det nya minskyddet har Strv 122 stridsvikt ökat från 62,5 ton till 65 ton – nära nog taket för vad den civila infrastrukturen medger.

Övriga förbättringar för att öka vagnens och besättningens överlevnadsförmåga var att motorns kylsystem förseddes med en branddetektor för att inte suga in eld, t ex om stridsvagnen utsatts för en attack av napalm eller från en ”Molotov cocktail”.

På Strv 122 är original rökkastare från Wegmann ersatta med Galix rökkastare från franska GIAT Industries (numera NEXTER). Varje rökkastarbatteri, ett på var sida om tornet, har fyra utskjutningsrör (hälften så många som lösningen med rökkaster från Wegmann) i kaliber 80,5 mm. Rökgranaterna från GIAT är mycket effektiva och finns i olika modeller (t ex med IR-blockerande rök) – det utlagda molnet av rök ligger kvar i 1-2 minuter, vilket är tillräcklig tid för att ett förband skall hinna omgruppera utan att synas.

Ledning

En annan mycket stor förbättring i Strv 122 var ledningsstödsystemet. Den prototyp till ledningssystem som provades i Leopard 2 ”Improved” vidareutvecklades i Sverige av Celsius Tech Systems AB.  TCCS (Tank Command & Control System) är hjälp till vagnchefen att leda såväl den egna vagnen som hela stridsvagnsförband upp till bataljonsnivå. Därtill kan även artilleri ledas. Presentation sker på en dataskärm hos vagnchefen. Där visas den egna vagnen och alla andra kända fordons exakta positioner på en digital karta. Därutöver kan övrig navigationsdata, taktisk information om egna och fientliga förband, vagnsstatus, m m, visas om behov föreligger. Vagnchefen kan även anvisa körriktning via brytpunkter som visas upp för föraren på en display. All information delas fortlöpande mellan alla som använder samma typ av system.

Därutöver fick föraren möjlighet att använda en ljusförstärkare för körning i mörker.

Ericsson levererade såväl internkommunikationssystemet LTS 90 som med de två radioapparaterna Ra 180 (en för tal och en för data) med fordonsenhet 480. Taktisk datatrafik överförs digitalt (även talmeddelanden om önskvärt). Allt trafik kan om så krävs krypteras. Kompaniledningsvagnarna har dubbelt så många radioenheter.

Organisation

När upphandlingen av Leopard 2-systemet gjordes 1994 var det den största upphandlingen som FMV någonsin gjort hos en leverantör i utlandet. Tanken var att senast 2004 krigsorganisera två pansarbrigader med Strv 122 och tre mekaniserade brigader med Strv 121. Sedan dess kom mycket att förändras. I princip samtliga 160 Strv 121 ställdes i malpåse i avvaktan på att leasingkontraktet skulle lösas. De 120 Strv 122 kom att användas sparsamt och utbildning på vagnarna sker från hösten 2010 endast vid P 4 i Skövde och vid I 19 i Boden. Ett mindre antal Strv 122 (14 st) överfördes till Gotland.

Strv 122 kom därefter att utgöra kärnan i de fristående stridsvagnskompanier som ingår i insatsorganisation 2014. I IO14 ingår totalt fem (5) stridsvagnskompanier; tre (3) stycken fristående, ett (1) för internationell beredskap och ett (1) för förrådsställning på Gotland från och med den 1 januari 2014.

Övrigt

Svenska Strv 122 utsågs 2005 av Discovery Channel till den bästa tunga stridsvagnen genom all tider:

  1. Leopard 2 (Strv 122)
  2. M1A1 Abrams
  3. T-34
  4. Merkava
  5. Centurion
  6. S Tank (Strv 103)
  7. T-72
  8. Panther
  9. M-551A1 Sheridan
  10. Sherman

Data Strv 121 och Strv 122

 

Strv 121

Strv 122A

Strv 122B

Besättning:

4 st (vagnchef, förare, skytt, laddare)

Motor:

MTU-12-cylinder-Dieselmotor MB 873-Ka 501, med dubbla avgasturbo, 47.600 cm3 cylindervolym,

Effekt:

1.500 hk (1.100 kW), maximalt vid 2.600 varv/min

Specifik motoreffekt:

14,8 kW/ton (20,2 hk/ton)

Max vridmoment:

4.800 Nm

Drivlina:

RENK AG HSWL 354 hydromekaniskmekanisk växlingsbar automatväxellåda med fyra fram- och två backväxlar, retarder och skivbromsar, utväxling 1:6

Upphängning:

Torsionsstavar med hydrauldämpning, fjäderupphängda returrullar

Bandbredd:

635 mm

Marktryck:

9,4 N/cm2 

Band:

Diehl 570 FT (82 st bandplattor per band)

Längd inkl. eldrör
med tornet framåt:

9,67 m

9,74 m (enbart chassi 7,93 m)

Bredd:

3,75 m

3,80 m

Höjd:

2,79 m

2,99 m

Markfrigång:

0,53 m (fram) / 0,49 m (bak)

0,44 - 0,47  m                                                                                                                      

Vadningsdjup:

1,4 m

Dikestagning:

3,1 m

Stigförmåga:

60% (30°)

Sidlutning:

30% (16°)

Vertikal hindertagning:

1,1 m

Tomvikt:

52,0 ton

57,3 ton

NA

Stridsvikt:

55,2 ton

62,5 ton

65,2 ton

Maximal hastighet:

72 km/h

<72 km/h

Max backhastighet:

31 km/h

Drivmedel:

1.160 liter

Bränsleförbrukning och räckvidd:

Väg: c:a 340 l/100 km och c:a 340 km räckvidd
Terräng: c:a 530 l/100 km och c:a 220 km räckvidd
Tomgång: 12,5 l/h, 72/93 timmar

Väg: 2,3 liter/km och 470 km räckvidd (50 km/h)
Terräng: 4,9 liter/km och 150 km räckvidd (25 km/h)                 
Tomgång: 12,5 liter/h                                                                             

Rotationstid chassi   (360°):

10 sek

Rotationstid torn (360°):

10 sek;

Hydraulmanövrering

9 sek;

Elmanövrering

Huvudbeväpning:

Slätborrad 120 mm Rheinmetall L/44

Sekundärbeväpning:

Koaxial kulspruta 94kulspruta 94 på torntaket vid laddarens lucka

Rökkastare:

8 x 2 st Wegmann rökkastare

4 x 2 st GALLIX rökkastare från GIAT

Tornvikt:

16 ton

21 ton

Elsystem:

24 VDC, 20 kW generator, 6 st 12 VDC batterier (145 Ah)

Ledningssystem:

Radio

Datakommunikation mellan vagnar med grafisk kartpresentation för order, målgivning m m (TCCS)

Antal, i tjänst:

160 st, 1994-2006

120 st, 1997 (av dessa har 14 st byggts om till Strv 122B

10+4 st, 2002/2011

       

RENO Strv 122

Efter flera års diskussioner fick FMV till slut (2016-03-22) en beställning från Försvarsmaktens Högkvarter att renovera behovet av Strv 122 och Bgbv 120 (samt Strf 90) till två brigader i IO18 för livstidsförlängning minst intill 2030. Utöver renovering skall även vagnarna förses med ett stridsledningssystem för bataljonsnivå (SLB) och ett nytt kommunikationssystem (KOMNOD och TGR).

Totalt omfattade beställningen renovering av 90 st Strv 122 och 8 st Bgbv 120, vilket kommer att resultera i nya beteckningar:

  • Strv 122A döps om till Strv 122C
  • Strv 122B döps om till Strv 122D
  • Bgbv 120A döps om till Bgbv 120C
  • Bgbv 120B döps om till Bgbv 120D

Kontrakt för renovering av Leopard 2-systemet skrevs med Krauss-Maffei Wegmann. Omkring 50% av införandet kommer att genomföras av FMV FSV Mv. Leveranser till FM av renoverade vagnar är planerade i tidsperioden 1:a kvartalet 2019 till 2 kvartalet 2023.

Vad kommer då att göras inom ramen för detta RENO för Strv 122:

  • TCCS byts ut till SLB/BMS
    • Ny vagnsdator från SAAB (”SAAB-lösningen”)
    • LTS 90 byts ut till KOMNOD
    • Ra 180 byts ut till TGR
    • Ra 1570 tillförs
  • Halon i brandsläckningssystemet byts ut till DeugenN
  • Ny typ av batterier
  • Nya vapenhållare

Diskussion förs om att renovera samtliga Strv 122 och Bgbv 120. Diskussion förs även om ytterligare åtgärder (uppgraderingar) krävs vad gäller skydd och verkan före år 2030...

Omfattning RENO Strv 122, Bgbv 120 och Strf 90 för IO18 behov:

 

IO18 organisation i stort:

Potentiell uppgradering skyddsmässigt

Inför en eventuell insats vid någon internationell mission har frågan ställts om det ballistiska skyddet inklusive det förbättrade minskyddet på Strv 122B är tillräckligt effektivt för att kunna möta den asymmetriska hotbild som numera är rådande på flera av världens krigsskådeplatser där även strid i bebyggelse är en viktig komponent att beakta. De hot mot en stridsvagn som idag måste tas på fullaste allvar (utöver de konventionella hoten) är hoten från olika typer av handburna pv-vapen (typ RPG), hoten från de i sida slående EFP:erna (projektilbildande RSV) samt hoten från alla de hemmagjorda spränganordningar som går under samlingsbegreppet IED.

FMV lät därför under 2010 ta fram en prototyp av en vidareutvecklad Strv 122B där vagnens ballistiska skydd utökats för att klara fler hot än de som hotbilden i början av 1990-talet målade upp. Inför denna utveckling av ett förbättrat skyddspaket var förutsättningarna att vagnens totalvikt i möjligaste mån inte fick öka ytterligare och även att stridsvagnens bredd på 4 m skulle bibehållas oförändrad med tanke på den rörlighet stadsmiljö kräver.

Uppdraget gick återigen till Åkers Krutbruk Protection AB som i samverkan med sin ägare IBD tog fram en ny skyddslösning som kunde möta denna diversifierade hotbild och som endast ökade vagnens totalvikt med 350 kg. Utgångspunkten var de det arbete som gjorts med skyddsförbättringar på Leopard 2 A4 och som under benämningen ”Evolution” visats upp vid den franska försvarsmaterielutställningen Eurosatory i juni 2010.

 

Den tekniska skyddslösningen möjliggjordes tack vara en ny typ av ”SLAT armour” (dvs ett lätt tilläggsskydd i form av ett galler som sätts på ett visst stad-off från huvudpansaret) och där ingående komponenter nyttjat de senaste landvinningarna inom nanoteknologin. IBD har under det senaste decenniet lagt stora resurser på att utveckla nya typer av metaller och keramer där nanoteknologi resulterar i att vikt kan sparas (upp till 30% för såväl stål som keramer).

 

I nanoteknologibaserade keramer är det materialets hårdhet och segheten mot sprickutbredning som gör att de ballistiska tilläggsskydden kan utformas med betydligt lägre ytvikt (bl a för att deras flerträffskapacitet ökar i avsevärd grad). Nanoteknologibaserade stål kan även användas som strukturmaterial, t ex i skrovet till ett stridsfordon. Detta tekniksprång har resulterat i vad som brukar benämnas 4:e generationens skyddsteknologi.

Figuren visar de principiella möjligheterna att minska ytvikten hos ett ballistiskt skydd baserat på nanoteknologi – de hotnivåer figuren visar är nivåerna i STANAG 4569.

Den uppgraderade svenska Strv 122B+ stod klar i slutet av 2010 och offentliggjordes i en pressrelease den 20 december. Ulf Deisenroth, som grundade IBD för ganska exakt 30 år sedan, presenterade vagnen med stolthet vid International Armoured Vehicles Conference i London i början av februari 2011.

Leopard 2 – en stor framgång på exportmarknaden

Leopard 2 blev en mycket lyckad stridsvagnskonstruktion och många länder i framförallt Europa kom att köpa såväl nya (i vissa fall licenstillverkade) som begagnade vagnar – ofta som ett resultat av jämförande tester inom ramen för konkurrensupphandlingar. Idag är 18 länder brukare av stridsvagn Leopard 2:

  • Österrike – köpte 114 övertaliga Leopard 2 A4 från Nederländerna
  • Kanada – köpte 80 övertaliga A4 och 20 A6 från Nederländerna, köpte 15 A4 som reservdelsvagnar och lånade 20 A6M från Tyskland för insatsen i Afghanistan, samt köpte 12 övertaliga Pz 87 från Schweiz (innehavet kommer resultera i 42 A4+, 20 A4M CAN, 20 A6M CAN, samt 12 ARV och 18 AEV efter ombyggnation)
  • Chile – köpte 132 (plus 8 reservdelsvagnar) övertaliga A4 från Tyskland som uppgraderades till Leopard 2 A4 CHL standard (förhandlar med Tyskland om köp av ytterligare 100 A5 samt uppgradering av befintliga A4 till A5 standard)
  • Danmark – köpte 57 övertaliga vagnar (plus 6 reservdelsvagnar) från Tyskland som uppgraderades till A5DK standard (motsvarande A6 minus L55 eldrör)
  • Finland – köpte initialt 124 övertaliga A4 från Tyskland (varav 12 byggdes om till brobandvagnar och 12 användes som reservdelsvagnar), köpte därefter ytterligare 15 tyska A4 som reservdelsvagnar och 100 begagnade A6NL från Nederländerna
  • Tyskland – anskaffade ursprungligen 2.125 Leopard 2 i olika versioner, använder idag 225 vagnar, men kommer att öka innehavet till 350
  • Grekland – använder sig av 183 Leopard 2 A4 och 170 Leopard 2 A6 HEL
  • Indonesien – köpte 103 begagnade Leopard 2 A4 från Tyskland, varav 63 kommer att uppgraderas till ”Revolution” standard av Rheinmetall (benämns Leopard 2 RI)
  • Nederländerna – har brukat totalt 445 Leopard 2 A4, 330 byggdes om till A5 och av dessa uppgraderades 188 till A6 standard, idag har Nederländerna gjort sig av med samtliga Leopard 2 (de sista 16 överfördes till tyska armén där Nederländerna, tillsammans med 18 hyrda, kommer att samverka inom ramen för en tysk bataljon)
  • Norge – har köpt 52 övertaliga A4 från Nederländerna (benämnda A4NO), som kommer att uppgraderas till A5 standard
  • Polen – har köpt 142 A4 och 105 A5 från Tyskland, 128 A4 kommer att uppgraderas till Leopard 2PL standard (eventuellt uppgraderas resterande 14 A4 och även A5)
  • Portugal – har köpt 37 övertaliga A6 från Nederländerna
  • Qatar – har köpt 62 övertaliga A4 från Tyskland, som inför leverans byggs om till A7+ standard
  • Singapore – köpte initialt 96 övertaliga A4 från Tyskland (inklusive 30 reservdelsvagnar), ett innehav som sedermera ökats till 182 (omdöpta till Leopard 2 SG efter uppgradering)
  • Spanien – är brukare av 327 Leopard 2 (108 f d tyska A4 samt 219 nytillverkade A6 benämnda Leopard 2E)
  • Sverige – är brukare av 120 Leopard 2 SE och har tidigare hyrt 160 Leopard 2 A4 från Tyskland (20 A4 har därefter ”köpts loss” och ett antal av dessa har byggts om till funktionsfordon)
  • Schweiz – införskaffade ursprungligen 380 Leopard 2 A4 som gavs beteckningen Pz 87 (35 köptes från Tyskland och 345 licenstillverkades i landet), 134 av dessa har moderniserats, 42 har sålts tillbaka till Rheinmetall och 12 byggts om till funktionsfordon
  • Turkiet – har köpt 354 övertaliga Leopard 2 A4 (varav några har slagits ut i strid under kriget i Syrien 2016)

De länder som idag är brukare av äldre och nyare Leopard-stridsvagnar (inklusive Leopard 1) är medlemmar av ”användarklubben” benämnd CHARTA LEOBEN.

I familjen för Leopard 2 ingår inte enbart stridsvagnen - utan även Bärgningsbandvagnen (Bgbv 120), Ingenjörbandvagnen (Ingbv 120) och Brobandvagnen (Brobv 120):

Up Pansarterrängbil 180 (Patgb 180) Bv 308 / 309 Pansarterrängbil 202/203 Archer - 15,5 cm artillerisystem Strv 121 &  Strv 122 Bgbv 120 Ingbv 120 Brobv 120 Strf 9040 E- och Stripbv 90 Lvkv 90 Bgbv 90 Grkpbv 90120 Störpbv 90

Fotografierna på denna sida är kommer från det egna arkivet samt från FMV, Försvarsmakten, SPHF och Wikipedia.

Åter till sidan om Pansar? Klicka här!

Åter till första sidan? Klicka här!