Han hade anat det inom sig, men först på kvällen efter Monaco -71 när Ronnie blev tvåa efter Jackie Stewart och vi åt middag tillsammans, kom själva insikten. Plötsligt förstod Ronnie att han faktiskt kunde köra snabbare än alla de stora i F1. Det var ett magiskt ögonblick. 

Det var omöjligt att inte tycka om Ronnie. Han var en enkel människa som uttryckte sig rättframt och som var helt ärlig. Hade han varit mer beräknande och skrupelfri, så hade han säkert vunnit ett eller annat världsmästerskap i F1 innan sin tragiska bortgång.

Att köra genom Woodcote utan att släppa på gasen var fullständigt naturligt för Ronnie som aldrig lättade på gasen om det inte var absolut nödvändigt.

Trots att Ronnie körde för ett annat stall när han gick bort, så saknar jag honom mer än någon annan racerförare som fick sätta livet till under sextio- och sjuttiotalet.

Han pressade mig oerhört hårt i Monaco -71. Ronnie var en extrem talang, en av de få som hade full kontroll över sin körning. Han körde med en helt egen stil på samma sätt som Gilles Villeneuve eller Jochen Rindt. Han körde på den tiden helt och hållet på känsla, vilket var mycket bra, men det kom tider då huvudet måste fungera. Jag vill påstå att han hade skickligheten att bli världsmästare. Han var snabb, men också vild ibland, enbart därför att han var en sådan naturbegåvning. Ronnie kan räknas bland sportens allra största.

"Frånsett Rindt, hade Ronnie inga speciella idoler. Men han beundrade Stewart."

En gång körde Ronnie på mitt framhjul på Oulton Park. Rattkransen bröt tummen och Ronnie kom fram till mig på sjukhuset och sa att "det är för jävligt att allt ska hända mig". Men vi var alltid goda vänner.

Ronnie hade bara en sak i huvudet, att köra snabbt med bilar. Det var alltid fullt, även på vägen. Jag tyckte synd om Barbro ibland, hon var livrädd och gömde sig på golvet i bilen.

Han var oerhört svårslagen för den som hade samma bil, Ronnie gav sig aldrig på banan. Han skulle bara vara snabbast, och han var det också!

Ronnies favorittrick på landsvägen var att ligga tätt, tätt bakom en kompis bil och stressa den att köra så fort det gick. Till och från tävlingsbanan, flygplatsen eller hotellen. Ronnie var inte sen att anta utmaningen, och kompisarna hängde oftast på. Hemma i England hade Ronnie egna mellantider på olika vägar och kom ofta hem med skrapmärken på sina bilar. Alla som åkte med Ronnie, journalister och vänner, bleknade i sätet. Ronnie älskade att köra bil så att alla som fick uppleva körningen förundrades över hans kontroll över bilen.

Ronnie Peterson var en äkta racerförare. Jag är helt säker på att han skulle ha blivit världsmästare om han fått fortsätta tävla; hans talang var större än hos många andra som lyckats vinna VM-titeln.

På bilden tillsammans med två världsmästare (Schumacher och Häkkinen) vid Ungerns GP år 2000.

Ronnie kom tyvärr till mig vid fel tillfälle. Liksom vi trodde han att sexhjulingen hade större potential än den hade. Jag valde Ronnie och var övertygad om att ha kontrakterat nästa världsmästare. Han var en av de stora, blixtrande snabb och dessutom förbaskat trevlig. 

Ronnie hade förmågan att entusiasmera andra människor, men han var anspråkslös och försynt. Alla tyckte om honom. Han var en fenomenal förare som alltid gav hundra procent. Folk har klankat på honom och hävdat att Ronnie inte var intelligent, men det är en lögn. Han var skärpt och lätt att komma överens med. Han var en god testförare - mycket bättre än som sägs - även om han inte kom upp i Laudas klass.

Medan Mario var mycket bra, så var Ronnie absolut snabbare. Om det hade varit en öppen fight, skulle Ronnie absolut ha vunnit VM.

Jag anser mig inte vara en förare med enorm naturlig talang. Jag skulle snarare placera mig i kategorin efter förare som Ronnie. Jag kan köra lika snabbt som Fittipaldi, Reutemann eller Scheckter, men jag kan nog inte prestera sådana banzai-varv som Ronnie lyckades med under avgörande träning. Däremot kunde jag klara upp till 90 varv i rejält tempo, vilket även Ronnie naturligtvis klarade av - liksom vi andra dödliga.

Ronnie hade en makalös kontroll över bilen och han var dessutom lätt att komma överens med eftersom svensken var en rättfram person. Talangen innebar också att han lyckades kompensera bilens brister med sin egen insats, en egenskap som ofta kom väl till pass.

Tiden hos Colin Crabbe resulterade i att Ronnie mognade i F1, vilket var värdefullt inför den kommande säsongen. När förhållandena ändrades mot slutet av 1970 var Ronnie den ideala personen att ha som försteförare i stallet.

Bilden visar Alan Rees mellan Max Mosley och Rpbin Herd i March-stallet 1970.

I worshipped him, that's why my own helmet is blue and yellow.

That would be a bloody fantastic spectacle, I can tell you. We would take corners one gear lower than we do now, and get the cars sideways. You know, people still rave about Ronnie Peterson in a Lotus 72, and I understand that. I agree with them. That's the kind of entertainment I want to give the crowds. Smoke the tyres! Yeah!

1978 gjorde Ronnie sitt första test med Lotus 79 på Anderstorp strax före Belgiens Grand Prix, men han hade inte en aning om vad som behövde göras åt bilen. Han saknade teknisk kompetens och det skadade honom eftersom han inte hade förmågan att hjälpa sig själv. Den enda lösningen var att kompensera med naturlig talang, vilket resulterade i att han var snabb i början av ett lopp, men föll sedan tillbaka eftersom antingen däcken eller växellådan tog slut.

Jag känner ingen förare som är så bra på att köra som Ronnie. Han kör med hjärtat och han ger sig aldrig ut på banan utan att satsa 100 procent av sin förmåga. Det finns förare som har bra eller dåliga dagar, det finns förare som satsar då och då... men jag har aldrig varit med om att Ronnie satt sig i en racerbil och kört utan att lägga ner hela sitt hjärta i körningen... en fantastisk förare... som hatar att förlora.

Jag förlorade en mycket god vän.

Han var min stora förebild. Ronnie var snabbast av oss alla på den tiden. Jag försökte alltid lära mig av honom och bli lika snabb. Han var lite blyg, men blev han upprörd, sa han ifrån. Han framhävde inte sig själv, utan koncentrerade sig på körningen.

Emerson blev ofta irriterad; själv använde han all träning till att mödosamt och finkänsligt ställa in sin bil, medan Ronnie lite ointresserat skapade kaos med olika inställningar. När det var tio minuter kvar av kvalet brukade Ronnie beställa Emersons inställningar på sin bil, köra ut på banan och slå Emersons kvaltid. Hela Shadowsaffären kom upp därför att Ronnie visste att han var den snabbaste föraren i världen. Ronnie är så bra att om han inte startar i första ledet så är det inte hans fel, då är det vi som har gjort en miss.