29 oktober 1967 Brands Hatch, England (23)

Ronnie på Brands Hatch för första gången!

Ronnie Peterson i sin artonde och näst sista F3-start för året. Med över 80 anmälda ekipage kunde arrangörerna på Brands Hatch stoltsera med att ha världens största och bästa F3-lopp. Nu var i och för sig inte Italien, Finland och Danmark representerade, men i övrigt hade engelsmännen lyckats samla de flesta ur europaeliten. Tyvärr skuggades evenemanget av dåligt väder...

Ronnie hade tillsammans med Freddy Kottulinsky chansat på en senare färja till England. Hård sjö gjorde att de blev försenade i tjugo timmar, vilket resulterade i att de missade träningen och måste starta sina kvalheat från det bakersta ledet, efter att endast ha fått känna på banan under tre oklockade varv. Ronnie, som aldrig hade sett Brands Hatch tidigare, kände sig lätt deprimerad. 

För Reine Wisell gick det däremot desto bättre och man kan säga att det var hans stora internationella genombrott. Han hade lagom till tävlingen skaffat sig den vassaste motorn som  för närvarande står att uppbringa - en Lucas-Cosworth där effekten ligger på omkring 114 hk. Med denna potenta motor bakom ryggen blev det sedan stordåd av den unge motalaföraren.

Träningen krävde en del offer i kvaddade motorer och bilar. Bland de otursförföljda var Lasse Lindberg, som åkte av den regnvåta banan och förstörde sin Brabham ganska rejält. Sämre gick det för fransmannen Jabouille, som voltade med sin Team Crio-Matra så illa att han fick föras till sjukhus med brutna revben. Bäste under tidskvalet gick John Miles och Michael Beckwith med 1.51,4 vilket skall jämföras med banrekordet för F3 på 1.39,6. Detta ger en indikation på hur blött det var på banan. Harry Stiller var trea på 1.51,8.

I det första heatet som kördes i strålande solsken på absolut snustorr bana startade Ronnie och Ingvar Pettersson. Ronnie fick här alltså nöja sig med att stå sist utan träningstid, medan Ingvar också stod ganska illa till eter att ha kört mycket försiktigt under träningen. Den något överkvalificerade Piers Courage (som kört både F1 och F2) var helt överlägsen i en helt färsk Brabham -68 och ledde från start till mål. Den som kunde hota honom var John Miles som efter en mycket dålig start på fel växel kämpade sig upp genom fältet till en andraplats. Trea blev Mike Beckwith som hade en centimeterstrid med Henri Pescarolo. För de båda svenskarna gick det ganska knackigt. Ingvar Pettersson blev varvad och var därmed ute ur tävlingen. Ronnie Peterson kämpade sig upp genom fältet för att sluta som 16:e i mål. De tio bästa gick direkt vidare till final medan 16 platser i finalen reserverades för de 16 snabbaste bland de utslagna. I den svenska depån klockades Ronnie för 1.45,0, vilket skulle räcka för en finalplats, men funktionärerna hade en sekund sämre varför det var slutkört även för Ronnie. 

Det andra heatet såg Peter Gethin snurra på uppvärmningsvarvet, men tydligen fick det igång honom då han också tog starten och ledde loppet ur första kurvan. Efter två varv tog Roy Pike över ledningen och höll den in i mål. Gethin fick fortsätta fightas med Stiller och Regazzoni. Clay Regazzoni, som aldrig sett banan, lyckades sensationellt ta hem en andraplats före Chris Williams. Reine Wisell höll till i klungan genom hela loppet och kunde åka in på en sjätteplats före storheter som Jassaud, Vidal och Offenstadt. Såväl Uffe Svensson, som Freddy Kottulinsky kom utanför de 10 som gick vidare, men båda hade turen att klara sig till final tack vare hyfsade varvtider - som snabbast 1.44,2 för båda.

Då de 36 vagnarna radade upp sig för det stora finalloppet över 25 varv hittades Courage, Pike och Miles i första startled. reine Wisell i sjätte ledet och övriga svenska på undanskymda platser. Precis inför starten öppnade sig himlens portar och skyfallet fick arrangörerna att senarelägga starten 5 minuter för att alla skulle kunna hinna byta till regndäck. Banan var dock helt dränkt och skördade många offer (t ex Courage och Lucas). Efter ett varv var ordningen Beckwith, Pike, Miles, Lanfranchi, Stiller och Pescarolo. Svenskarna arbetade sig upp genom fältet och Reine kom upp till en 7-8:e plats. På nionde rundan packade även Pikes motor ihop och Beckwith kunde återta ledningen. I regnet blev en flaggvakt påkörd. Ingen varnade för ambulansen som tillkallats, varför det blev en kollision med Mike Knight. På grund av den förvirring som uppstod beslöts att flagga av loppet. Beckwith förklarades som segrare före Pescarolo och Miles (de tre första från Ronnies kvalheat). Reine Wisell slutade sexa med Kurt Ahrens (som tidigare snurrat i loppet) omedelbart efter. Freddy Kottulinsky blev 16:e och Uffe Svensson 18:e man. En stark uppåkning gjorde Derek Bell som från sista startposition åkte in på en niondeplats...

Och så finalen som Ronnie olyckligtvis inte tog sig till p g a arrangörernas slarv och färjans försening...