I och med bildandet av pansartrupperna 1942 som ett självständigt truppslag uppstod behov av att även kunna transportera infanteri som medföljande närskydd till anfallande pansarstyrkor. Att åka ”bakpansar” gjorde att framryckningshastigheten kunde upprätthållas, men skedde i princip helt oskyddat. Lösningen blev istället pansrade trupptransportfordon. Med utgångspunkt i vanliga 3 tons terränglastbilar med fyrhjulsdrift lades beställningar på leverans under 1944 till 1946 av 500 stycken pansrade versioner – 300 stycken vid Scania-Vabis och 200 stycken vid Volvo. Överbyggnaden var en konstruktion från AB Landsverk och bestod av pansarplåtar i tjocklekar 8 – 20 mm (de tjockaste plåtarna frontalt) som fogats samman. Plåtarna levererades från Bofors till Volvo och från Avesta till Scania-Vabis för slutgiltigt sammansvetsning och slutmontering. Metoden att svetsa tunn pansarplåt var fortfarande relativt nytt i början på 40-talet och en del av karosserna släppte i svetsfogarna. Problemen avhjälptes med stora anlöpningsugnar där karosserna värmdes upp för att få bort spänningarna.

De pansrade trupptransportfordonen gavs beteckningarna Terrängbil m/42 med tillägget SKP för Scanias Karosseri Pansar och VKP för motsvarande från Volvo. Totalvikten på fordonen var 8,5 ton – de hade två mans besättning och utrymme för hela 16 pansarskyttesoldater. Lastförmågan var cirka 2 ton. Fordonen kom att benämnas som ”KP-bilar”, men blev bland truppen ofta kallade ”likkistor” beroende på den form de hade. De båda versionerna från Scania och Volvo var mycket lika, endast detaljer skilde dem åt. Scanias KP-bil hade ett nockspel applicerat på vänster sida, vilket möjliggjorde bärgning både framåt och bakåt. Volvos version hade en fast vinsch på höger sida som endast medgav bärgning framåt. Utrymmet för pansarskyttegruppen var inte försett med något tak, men kunde övertäckas med en presenning. KP-bilarna var vid leverans helt obeväpnade, men det gick att med handvapen öppna eld inifrån genom små luckor på sidorna och i dörrarna. Öppningarna framför förare och passagerare kunde stängas igen genom att två stora pansarplåtar fälldes ner – ”ögonlock”. Pansarskyttegruppens avsittning var tänkt att ske genom en urstigningslucka bak eller två små sidoluckor framför bakhjulen, men skedde oftast ”över kanten”. Pansarskyttegruppen var placerad ”rygg mot rygg”

Terrängbil m/42 KP var inte helt lätt att köra. Sikten var begränsad, växellådan osynkroniserad och det fanns vare sig broms- eller styrservo. Många – som än i dag har ömmande tummar – kan vittja om ”slagen i ratten” vid körning i terräng. De smala däcken gjorde fordonet hänvisat till underlag med god bärighet, men terrängframkomligheten kunde förbättras med användande av kedjor. Tvillingmontaget baktill var inte helt lyckat då dessa hjul inte spårade med framhjulen. För att underlätta underhållet tilldelades ett visst förband samma typ av KP-bil. Sålunda var P1 och P2 utrustade med Volvo och P3 och P4 med Scania-Vabis. Därutöver fanns även ett antal KP-bilar vid P1G på Gotland (som tillhörde I18). Sedermera – efter 1947 – tillfördes KP-bilen även de olika pansarinfanteriregementena I1, I17 och I15.

Med motivet att förbättra fordonens egenskydd beväpnades KP-bilarna i mitten på 50-talet (1956) med en dubbel vattenkyld luftvärnskulspruta m/36. Den placerades på stativet i en kulsprutekrans som monterats ovanpå förarhyttens tak. Beteckningarna på fordonen ändrades också till Terrängbil m/42 SKPF respektive VKPF (där F står för Fordonsluftvärn). Tilläggsvikten på 500 kg gjorde att lastförmågan minskade lika mycket.

I samband med Sveriges FN-uppdrag i Kongo 1960-1964 användes också Scaniaversionen av KP-bilen. Totalt 11 stycken sändes ner för FN-tjänst och de anlände lagom till de våldsamma striderna i Elisabethville 1961. Fordonen försågs efterhand med pansarbeklädnader runt kulsprutekransen efter att ett antal luftvärnskulspruteskyttar träffats i midjan. KP-bilarna var populära – inte bara bland svenskarna utan även bland övriga kontingenter. Detta ledde till att FN införskaffade 15 stycken fordon till de indiska och irländska bataljonerna.

Efter fullgjort uppdrag i Kongo överfördes våren 1964 tio av KP-bilarna till den svenska FN-styrkan på Cypern. Dessa kom senare att förstärkas med ytterligare sex KP-bilar i en första omgång och därefter tillfördes ytterligare bilar – t ex sju nyrenoverade 1974 – i omgångar. Allt som allt synes 35 olika KP-bilar ha använts. Under Sveriges FN-mission på Cypern deltog KP-bilarna i åtminstone fem större operationer – inte minst under striderna mellan grek- och turkcyprioter 1974 då många svenskar evakuerades från OP:n (observationsposteringar). ”The White Elephants” ingav respekt hos lokalbefolkningen och fungerade utan större problem även om de slets hårt (många kom att köras mer än 10.000 mil). De sista KP-bilarna avvecklades från Cypern i maj 1978.

Det var endast Scaniabyggda KP-bilar som kom att användas inom ramen för FN och totalt byggdes cirka 73 stycken om för utlandstjänst (det vill säga – försågs med skyddsplåtar runt kulsprutetornet). Volvobilarna blev överskott då det inte fanns något behov av dem i förbanden och de kasserades 1970.

SKPF-versionen genomgick en mindre renovering 1971 för att därefter tas i bruk på Gotland. De genomgick där ett större REMO under 80-talet då många av de mindre bra egenskaperna med KP-bilen ”rättades till” inom en snäv budgetram – en uppgradering på initiativ av dåvarande chefen P18, överste Lars-Erik Wahlgren. Pansarskytteutrymmet försågs med ett pansartak, bakplanet rätades upp och försågs med en stor bakdörr för snabb avsittning, de ”stridande” KP-bilarna försågs med rökkastare och två stycken ytterkulsprutor m/58, yttre skyddsplåten frontalt avlägsnades för att ge fordonet en bättre viktfördelning och för att inte göra det för tungt, spårvidden ensas mellan fram och bak med hjälp av specialkonstruerade fälgar och dessa försågs med breda lågtrycksdäck för bättre terrängframkomlighet (vilket krävde att pansaret skars upp över hjulhusen), bromsservo infördes och belysning ändrades för att möta trafiksäkerhetsmässiga krav. Den ”nya” KP-bilen togs dessutom fram i olika versioner; pansarskytte – 173 st Tgbil m/42 D SKPF, stridsledning – 18 st Tgbil m/42 A SKP, sjuktransport – 24 st Sjtgb 9521 A (Sveriges första). Ett fåtal (11 st Tgbil m/42 E SKPF) togs fram för kuppförsvar i Stockholm och var placerade vid K1 – tidigare (i perioden 1968 till 1981) hade minst 64 st KP-bilar varit överförda till polisen för samma ändamål.

I samband med Sovjetunionens sönderfall överfördes som hjälp inför självständigheten viss militär utrustning till de baltiska länderna Estland, Lettland och Litauen – bland annat fick respektive land ta emot tio KP-bilar vardera. När P18 den 31 december 2004 lades ner togs slutligen den sista KP-bilen ur tjänst i försvarsmakten – detta efter att ha varit i drift i 60 år!

 

Idag finns ett flertal Tgb m/42 KP bevarade på ett flertal ställen i landet. Bilderna ovan är från det nu nedlagda pansarmuseet i Axvall. Dessa fordon är nu överförda till det nya Försvarsfordonsmuseet Arsenalen i Strängnäs.

De äldre fotografierna på denna sida kommer från arkiven på Armémuseum, FMV, Försvarsstaben samt Olle Hederéns bok "Afrikanskt Mellanspel"...

Åter till sidan om Pansar? Klicka här!

Åter till första sidan? Klicka här!