Redan under de inledande försöken hösten 1922 med de tio stridsvagnarna av typ LK II som inköpts från Tyskland året innan stod det klart att fordonen hade sina begränsningar – de uppfyllde inte de fordringar man kunde ställa på moderna stridsvagnar. Det synes som om Bertil Buhrén, som ledde stridsvagnsförsöken vid Svea Livgarde, hade tagit som sin uppgift att göra så många olika typer av försök som möjligt med stridsvagnarna. En fråga han ställde sig var om inte stridsvagnarna – i likhet med utveckling i utlandet – borde vara försedda även med kanoner och inte bara kulsprutor.

Inför fortsatt utprovning anskaffade KAF hösten 1923 därför ytterligare en stridsvagn som utvecklats under det första världskriget. Det var den franska stridsvagnen Renault FT modèle 1917 (senare benämnd som FT 17). Den hade tagits fram i mer än 3.000 exemplar och var den vanligast förekommande stridsvagnen av de totalt c:a 6.000 vagnar som Storbritannien och Frankrike tog fram under kriget.

Till skillnad från de tyska vagnar Sverige köpt så hade den också deltagit i strid – rykten har gjort gällande att den vagn vi fick till Sverige hade kulhål i sig. Renault FT 17 är också känd för att vara den första stridsvagnen i världen försedd med ett vridbart torn. Olikt sina franska föregångare (St. Chamond och Schneider CA1 från 1916) hade stridsvagnen utvecklats med tillämpning av bilindustrins principer. Den var anpassad för masstillverkning och utgjorde en pålitlig och billig produkt. Renaultstridsvagnen byggdes senare på licens även i Italien, Sovjetunionen och USA och kvarstod på flera håll i krigsorganisationen när andra världskriget bröt ut.

Beväpningen var en antingen en kanon i kaliber 37 mm och med kort eldrörslängd eller en kulspruta. Den vagn som införskaffades till Sverige var således kanonbeväpnad. Renault FT 17 hade två mans besättning; dels en vagnchef i tornet som också fungerade som skytt/laddare, dels en förare i chassiet. Vikten var 7,5 ton och den maximala hastighet som kunde uppnås var 9 km/h. Pansaret var på vitala ytor 16-22 mm tjockt.

Stridsvagnen fick troligtvis ingen svensk beteckning. Däremot döptes den i folkmun till ”Putte” – detta pga sin litenhet. Tyvärr visade sig även stridsvagn Renault FT 17 ha sina svagheter – önskade prestanda var helt enkelt inte tillräckliga och den kunde inte följa med de övriga nyinköpta stridsvagnarna. Orsaken till detta var naturligtvis att konstruktionen hade många år på nacken, men också att den redan vid inköpet var rejält sliten. Av denna anledning flyttades den kanonen över från den franska vagnen till en av de tyska vagnarna LK II (Strv m/21) för fortsatt utprovning. Kanonen kom senare till användning även på den tredje pansarbilen som togs fram vid Tidaholms bruk 1926.

Stridsvagn Renault FT 17 kom därefter under ett antal år att användas för försök med sambandsutrusning. Den fick fungera som stridsledningsvagn efter att ha försetts med radiosändare och högantenn (en av 21:orna – nr 10 – hade försetts med en radiomottagare vilket i slutet av 1924 möjliggjorde den första sambandsövningen med motoriserat förband).

Efter idel motorproblem beslöts i augusti 1926 att den franska stridsvagnen skulle kasserades och användas under sina sista dagar som mål för artilleri. I slutet av september 1927 sköts ”Putte” slutligen sönder på Marma skjutfält under prov mot den franska stridsvagnens pansarplåtar. Resultaten i jämförande skjutprov mot pansarplåtar från Bofors visade att det franska pansarstålet var bättre och detta faktum nyttjades till höja tillverkningskompetensen inom landet. Strävan att finna en ny stridsvagn var fortsatt hög under 1926-1927 och den blev extra påkallad av att stridsvagn m/21 slets hårt med påföljande problem med reservdelar. Ett flertal studieresor gjordes runt om i Europa, bl a gjorde stridsvagnsbataljonens chef – överstelöjtnant Bertil Buhrén – en resa sommaren 1927 som dock blev resultatlös. Det var först i januari 1928 som det beviljade anslaget om 400.000 kronor kunde nyttjas så att ytterligare en utländsk stridsvagn kunde tas hem till Sverige för försök.

Ännu en gång stod franska Renault som leverantör och den vagn som införskaffats var en prototyp av en vidareutvecklad version av FT 17 benämnd NC modèle 26/27 (senare benämnd som NC 27), en stridsvagn som bl a Japan och Polen senare införskaffade i mindre serier. Fordonet var helt nykonstruerat och det provexemplar som köptes in till Sverige hade syftet att testas vid stridsvagnsbataljonen som tänkbar ersättare till Stridsvagn m/21.

Renault NC 27 kom i Sverige att betecknas som Stridsvagn fm/28. Förbättringarna i jämförelse med FT 17 var flera. Pansarskyddet var frontalt upp till 34 mm tjockt och detta hade drivit upp vikten till 8,5 ton. En kraftfullare motor på 60 hk gav ekipaget som bäst en hastighet av 20 km/h. Beväpningen utgjordes dock fortfarande av en 37 mm Puteaux-kanon.

Redan innan vagnen kom till Sverige hade Bertil Buhérns chefsmekaniker Dahlman haft möjlighet att ta del av ritningarna på vagnen och denna dömde ut den nya stridsvagnen från Renault totalt. Tyvärr visade sig farhågorna riktiga. Redan vid hemfärden från den första övningen på Järvafältet havererade fordonet och fick bogseras tillbaka. Så inte heller denna vagn visade sig möta kraven på tillförlitlighet. Särskilt växellåda och koppling var orsak till problem. Därutöver passade den inte heller svensk terräng. Det har även gjorts gällande att stridsvagnens band var felkonstruerade och att ett framförande av vagnen kunde liknas vid att ”åka skridskor”. Det beslöts istället att en ny stridsvagn skulle utvecklas inom landet. Slutsatserna blev således desamma som i Frankrike, där stridsvagnen inte heller hade accepterats av armén.

Stridsvagnsfrågan hade vid denna tidpunkt även blivit av intresse för Generalstaben och i december 1928 fastställdes ett program som klargjorde vilka krav som borde gälla för en svensk stridsvagn; god eldkraft hade högsta prioritet (stridsvagnen skulle vara beväpnad med såväl kanon som kulspruta), god framkomlighet i svensk terräng (minst 10 km/h i medelsvår terräng och den dubbla marschhastigheten på landsväg), pansarskydd mot eld från en 37 mm kanon, samt en totalvikt om max 12 ton (för att möjliggöra passage över broar).

Efter de nästa pinsamma försöksresultaten dömdes således den franska stridsvagnen ut. Den kom istället att användas i sambandsförsök efter att ha försetts med samma typ av radioutrustning som de fem stridsvagnarna fm/22 fick i samband med att de modifierades 1929-1934.

Det enda försöksexemplaret av Stridsvagn fm/28 användes i Sverige en bit in på 30-talet, framförallt i den grundläggande förarutbildningen vid Göta Livgardes stridsvagnsbataljon. Den var då normalt inte beväpnad med vare sig kanon eller kulsprutor. Tills nyligen har detta exemplar funnits bevarat på Pansarmuseet i Axvall - denna samling stridsfordon är numera flyttad till det nybyggda fordonsmuseet Arsenalen utanför Strängnäs och vi hoppas naturligtvis att denna Strv fm/28 får gehör till att visas upp...

De många ”misslyckade” försöken med stridsvagnar under 20-talet gjorde det helt klart svårare för förespråkarna av stridsvagnar att nå gehör för sin argumentering – stridsvagnarna som anskaffats för utprovning gav på grund av tekniska brister och dåliga prestanda inte det intryck man hoppats på vid alla olika visningar med många åskådare.

Åter till sidan om Pansar? Klicka här!

Åter till första sidan? Klicka här!