När kontrakt skrevs med Landsverk i december 1939 på 20 stycken stridsvagnar m/39 kvarstod problemet att den andra stridsvagnsbataljonen fortfarande var utan de 84 stridsvagnar som organisationen krävde. Men i tider av krig är det inte alltid pengar som är gränssättande utan istället möjligheterna att teckna kontrakt med en industri som kan leverera – och i tid. Trots att Landsverk efter krigsutbrottet inte tilläts exportera krigsmateriel, hade de inte sådan kapacitet att de kunde skruva upp produktionstakten för en utökad svensk stridsvagnsbeställning.

Av denna anledning gjordes en förnyad framstöt av KAF till den tjeckiska CKD firman (Českomoravská-Kolben-Daněk) – Sverige hade ju redan i början av 1937 uppmärksammat den kanonbestyckade 8,4 tons stridsvagnen TNH och hade sedan mars 1939 även offert på den. En studiedelegation sändes därför snabbt iväg till Prag för att undersöka möjligheterna för BMM (Böhmisch-Mährische-Maschinenfabrik), som firman hade döpts om till efter Tysklands annektering av Tjeckoslovakien våren samma år, att sälja 90 stycken stridsvagnar av denna typ till Sverige. Offerten på 14 miljoner kronor som erhölls i mitten av januari 1940 resulterade omedelbart i att anslaget beviljades, vilket gjorde det möjligt att gå till beställning redan vid månadsskiftet februari/mars. Leveransen var tänkt att slutföras redan till sommaren samma år, men innan detta kom att effektueras, stoppade tyskarna leveransen med motiveringen att tyska leveranser hade företräde. De beslagtog senare vagnarna för eget bruk, men öppnade möjligheten för Sverige att få licens för egen tillverkning. Stridsvagnarna, som Tyskland gav benämningen PzKpfw 38(t) Ausf S (det vill säga Panzerkampfwagen i svenskt utförande – dock med 37 mm kanoner från Škoda istället för från Bofors), användes bland annat under striderna vid Dunkerque i Frankrike och i fälttågen i Sovjetunionen (Operation Barbarossa).

När detta stod klart kontaktades återigen Landsverk. Kravet på ökat pansarskydd var nu ännu mer angeläget än vid beställningen av Strv m/39 och Landsverk vidareutvecklade därför sitt koncept till en version de kom att benämna L-60-S III. I likhet med sin föregångare kunde stridsvagnen förses frontalt med ett 35 mm tjock tilläggsskydd (som endast skulle användas i fält för att inte fresta på fjädringssystemet för mycket) – en skillnad var dock att några av dessa tilläggsplåtar var fastsvetsade redan från början. På vissa av vagnarna (en för varje pluton) hade det dessutom gjorts möjligt att på bakpansaret montera en granatkastare som extra understöd till infanteriet. I övrigt var såväl beväpning som motor av samma typ som på Strv m/39 – dock med en annorlunda utformning av luftintagen över motorn.

Den största skillnaden utgjorde dock den hydrodynamiska växellådan från Atlas-Diesel av typ Lysholm-Smith (ett system som hade använts i bussar). Bytet var nödvändigt då den tidigare tyska mekaniska växellådan av typ FAK-55 inte gick att få levererad. En fördel var dock att kopplingspedalen eliminerades. Värt att nämna är att denna svenska stridsvagn var den första i världen som serieproducerades med en automatisk växellåda (något som senare nästan blev legio för stridsvagnar i väst – ofta tack vare svenska licenser).

Beställning på 100 stridsvagnar lades i oktober 1940. Leveranser var planerade att pågå mellan april och november året därpå, men problem i produktionen hos underleverantörer av såväl kanoner som växellådor försenade slutleveransen till den 9 mars 1942. Fordonen fick beteckningen Stridsvagn m/40 då de först infördes i det svenska försvaret med placering vid I 9 i Skövde (som senare blev P 4) och vid I 10 i Strängnäs (P 3). Senare tillställdes de även K 2 i Helsingborg (P 2).

Efter de framgångar som Tyskland kunde visa upp under sina ”blixtkrig” i Polen 1939 och i Frankrike 1940, kom stridsvagnens roll att även i Sverige omvärderas på ett högst påtagligt sätt. Detta framgick med önskvärd tydlighet i ”1941 års försvarsutredning”, där denna typ av snabba anfallsoperationer framhölls som karakteristiskt för modern krigföring och att detta vore möjligt även i svensk terräng. Den därpå följande försvarsberedningen gjorde därför en ambitiös anpassning till verkligheten, vilket kom till uttryck i försvarsbeslutet 1942. Som resultatet av detta försvarsbeslut infördes en helt ny krigsorganisation (Pbrig org 43 från 1 juli 1943) med tre pansarbrigader som var och en innehöll två pansarbataljoner med totalt 199 stridsfordon (76 tunga stridsvagnar, 105 lätta stridsvagnar, 6 pansarvärnskanonvagnar och 12 luftvärnskanonvagnar). Nyanskaffningsbehovet av 10-tons stridsvagnar var totalt 202 stycken.

Försvarsbeslutet 1942 innebar att en forcerad stridsvagnsanskaffning måste genomföras. Inte bara tunga stridsvagnar måste anskaffas (det fanns ju inga alls), utan även antalet lättare stridsvagnar måste kompletteras i avsevärd grad. Valet stod mellan att köpa fler 10-tons stridsvagnar av modell m/40 från Landsverk eller rikta anskaffningen mot Scania-Vabis i Södertälje som 1941 hade fått en beställning på att licenstillverka 116 stycken av CKD:s TNH-stridsvagn (den stridsvagn som sedermera kom att benämnas Strv m/41). Då Scania-Vabis kapacitet var begränsad, beslöts att produktionen skulle delas mellan de två företagen.

En tilläggsbeställning gick därför i juni 1942 till Landsverk på ytterligare 80 stycken Stridsvagn m/40 och en beställning till Scania-Vabis på 116 stycken Stridsvagn m/41. I offerten från AB Landsverk från den 17 februari 1942 kunde följande utläsas:

På grund av bristande produktionskapacitet hos Landsverk gick uppdraget vidare till Karlstads Mekaniska verkstad att på licens bygga dessa stridsvagnar. Dessa stridsvagnar var en fortsatt vidareutveckling av grundkonceptet L-60 och de fick hos Landsverk benämningen L-60-S/V.

I jämförelse med den tidigare versionen hade vissa förbättringar inarbetats. Pansarskyddet hade förstärkts så att det nu inkluderade det tidigare tilläggsskyddet i grundkonstruktionen. Detta möjliggjordes tack vare en kraftigare motor (162 hk istället för 142 hk) och en förstärkt fjädring. Därigenom fick frontpansaret en något annorlunda utformning. Dessutom försågs vagnen med en mekanisk växellåda (den så kallade  FAK-växellådan som var av samma slag som i Strv m/38-39), vilken – trots brinnande krig – varit möjlig att införskaffa från Tyskland hösten 1942. Erfarenheterna med denna var vid denna tidpunkt något bättre än de med Atlas hydrauliska växellåda. Karakteristiskt för vagnen var också det reservbärhjul som var placerat baktill på tornet.

Leveranstakten var tänkt till 10 stridsvagnar per månad från november 1943, men mindre förseningar gjorde att de sista vagnarna levererades så sent som i september 1944. Stridsvagnarna fick beteckningen Strv m/40K (K för Karlstad) när de levererades till den svenska armén. Majoriteten av dessa stridsvagnar placerades vid P 2 i Helsingborg. De får det militära registreringsnumret 415-494. Samtidigt döptes de tidigare levererade stridsvagnarna av samma typ om till Strv m/40L (L för Landsverk) - vagnarna med regnr 315-414.

I jämförelse med motorrummen på Strv m/38-39 såg motorrummet i Strv m/40 något annorlunda ut; motorn ligger något mera till höger i ett utrymme som är avgränsat med en längsgående vägg. Strv m/40L har kylare för vatten och olja placerade till vänster om motorn, emedan Strv m/40K saknar oljekylare (oljetanken har istället försetts med kylflänsar). Strv m/40 har även försetts med ytterligare en fläkt (på Strv m/40L avsedd för den hydrauliska växellådan).

En synbar skillnad är också placeringen av de två kulsprutorna till höger om kanonen - på Strv m/40L ligger de något separerade i höjdled (precis som på Strv m/39) emedan de på Strv m/40K ligger på samma höjd i horisontalplanet.

I slutet av 40-talet och i början av 50-talet gjordes intressanta vadningsförsök ned till ett djup av 3 m med Strv m/40K. Olika typer av snorkel provades - bl a med en så stor snorkel att besättningen kunde ta sig ut genom den. Ett annat intressant försök i början av 50-talet var då en Strv m/40L försågs med en 57 mm kanon för att nå bättre eldkraft (betecknad som Pansarvärnskanonvagn II). Vid tidpunkten för när serien med Strv m/40 beställdes var det inte känt att den valda beväpningen inte skulle ha haft någon avgörande verkan på de fientliga stridsvagnar vi eventuellt kunde ha ställts inför i slutskedet av andra världskriget.

Strv m/40L utgick ur krigsorganisationen 1957. Ett antal (totalt 25 vagnar) försåldes några år senare  till Dominikanska republiken. Där kom de att användas en bra bit in på 1990-talet och var bland annat i strid med amerikanska marinkåren 1965. Strv m/40K blev kvar ytterligare några år i krigsorganisationen och utfasades först 1960. Från såväl Strv m/40L som m/40K togs tornen tillvara för att användas som värntorn vid flygfält och hamnar.

De äldre fotografierna på denna sida kommer från Armémuseum, FMV och Försvarsstabens pressavdelning...

Åter till sidan om Pansar? Klicka här!

Åter till första sidan? Klicka här!