Strv m/21

Denna sida uppdaterades 2011-05-08. Ansvarig för denna websida är Rickard O. Lindström

Världen fick upp ögonen för det nya vapnet stridsvagnar under slutskedet av det första världskriget. Debuten skedde på Västfronten i Frankrike när engelsmännens satte in sin helt nyutvecklade ”Tank Mark I” under offensiven mot tyskarna i Somme den 15 september 1916. Året därpå genomfördes den första stora insatsen sammanhållna med stridsvagnar i slaget vid Cambrai i november 1917 då de lyckades åstadkomma ett genombrott i tyskarnas nedgrävda ställningar. Framgången för stridsvagnvapnet var dock inte omedelbar och många ifrågasatte den nya uppfinningen – även i Sverige – men utvecklingen tog fart även i Frankrike.

En svensk militärkommission fick i Berlin i början av 1918 – innan kriget var slut – studera en erövrad brittisk stridsvagn och detta synes ha resulterat i att behovet av stridsvagnar kom upp på en ”önskelista från 1920 års infanterikommission”. Redan sommaren året innan hade dock Chefen för Generalstaben – K.G. Bildt – äskat 40.000:- för inköp av en lätt brittisk stridsvagn, men denna begäran avslogs på grund av penningbrist. Den svenska stridsvagnshistorien kan således sägas ha inletts på allvar i juli 1919.

Efter att Kungliga Arméförvaltningens Artilleridepartemente (KAAD) beviljats inköp av ”tekniska hjälpmedel” i februari 1921 inleddes hemliga förhandlingar med Tyskland om köp av oanvända stridsvagnar från ett överskottslager. Tyskland hann under det första världskriget endast sätta in en egenutvecklad stridsvagn (32-tonsvagnen A7V) och det var i mars 1918. Tyskarna hade i mitten av 1917 även påbörjat produktionen av tio stycken 150 tons stridsvagnar som var kraftigt beväpnade och starkt bepansrade, men ingen hann bli klar innan kapitulationen (två var dock nära att färdigställas).

Ytterligare fordon av typ lättare kavalleristridsvagnar blev emellertid helt färdigställda. Dessa var tänkta att användas i en tysk motoffensiv i krigets slutskede och benämndes Leichter Kampfwagen (LK) I respektive II, konstruerade av Joseph Vollmer. Efter krigsslutet erbjöds Sverige att köpa 10 stycken LK II chassier samt en del övriga detaljer. Kapten Rheinhold Schenström hette den svenske inköpare som fick uppdraget att resa till Berlin för att göra upp affären tillsammans med kapten Walter Elliot. Det var ingenjörsfirman Wilhelm Ugé som förmedlade affären och priset var satt till 18.000 kronor per vagn.

Efter att ett begärt extraanslag beviljats och ”vagnarna” besiktats, importerades de i delar till Sverige som ”traktordelar” och ”bleckslageriarbeten” via firman C.G. Bäckström Import AB i Stockholm med kapten Elliot som köpare i kontraktet. Allt under stort hemlighetsmakeri – Tyskland hade efter att fredsavtalet undertecknats i Versailles förbjudits enligt 1919 års traktat att inneha bl a stridsvagnar och delarna till dessa LK II hade gömts undan från de allierades kontrollkommission. Det begrepp som användes i korrespondensen var Raupenschlepper, dvs bandtraktor. En annan förklaring till den strikta sekretessen och att en så hög kostnad betalades, var att stridsvagnarna ursprungligen anskaffades för att skydda kungahus, regering och riksdag vid en eventuell revolution.   

 

Med utgångspunkt i LK II modifierades konstruktionen av Vollmer till ett svenskt utförande. Liksom originalmodellen försågs den svenska stridsvagnen (likt LK I) med ett rörligt torn, men fick en något förändrad design på chassiet. Stridsvagnarna sattes samman vid Stockholms Tygstation och Joseph Vollmer övervakade produktionen. Chassierna levererades under augusti-september 1921 och i början av december kom 10 ton ohärdad plåt från stålverket i Tyskland. Efter att de sista plåtdetaljerna levererats våren därpå stod den första stridsvagnen klar i april 1922. Vagnarna numrerades från 1-10.

  

LK II var konstruerad på ett bilchassi från Daimler och med den enkla kulsprutebeväpningen var den tänkt som Tysklands svar på den brittiska stridsvagnen ”Whippet” (som den utseendemässigt hade stora likheter med) och den franska stridsvagnen Renault FT 17. Den modifierade varianten av LK II stridsvagnen vägde endast 9,7 ton. Motorn startades genom handvevning – något som också gick att göra inifrån stridsrummet. Besättningen utgjordes av fyra man. Vid körning i mörker tändes en acetylengaslykta som fick sitt bränsle från en tub placerad bak på tornet. När de tio stridsvagnarna levererades slutmonterade var de målade i armégrått såväl in- som utvändigt. Efter viss tids användning ändrades färgen till vitt i stridsrummet.

 

Efter att Konungen den 20 juni 1922 beordrat Inspektören för infanteriet att inkomma med förslag på försöksverksamhet med de tio stridsvagnarna utfärdade regeringen den 11 augusti 1922 – ett datum som sedermera kommit att ses som det svenska pansarvapnets födelsedag – ett bemyndigande att inleda försök vid Svea Livgarde. Kort därefter, den 25 augusti, utnämns majoren Bertil Burén vid I 1 av Infanteriinspektören Hasselrot att leda dessa försök i perioden 1 september till 7 oktober. Det hade beviljats 9.000 kronor för de inledande försöken, men efter att dessa klarats av under en höstmånad 1922 kom vagnarna att stå oanvända ända fram till slutet av sommaren 1923.

Under hösten 1923 järnvägstransporterades fem av vagnarna (de övriga ansågs inte tillförlitliga nog) ner till Skåne för att deltaga i en stor manöver. Planeringen hade genomförts under stort hemlighetsmakeri. Det blev en överraskning för de flesta eftersom få kände till stridsvagnarnas existens och det blev också succé eftersom allt fungerade perfekt då de förstärkte infanteriets anfall.

Efter de första årens försök nedmonterades pansaret för att härdas i olja vid Flottans Varv i Stockholm – de första sex vagnarna under vintern 1923/1924 och de sista fyra vagnarna under hösten 1924. Under ledning av major Burén fortsatte försöksverksamheten vid Svea Livgarde under åren 1924-1927. I samband med att försök även påbörjades med pansarbilar, kom Burén i november 1924 med förslaget att ändra beteckningen på den modifierade LK II stridsvagnen – som inledningsvis benämnts Pansarvagn fm/22 – till Stridsvagn m/21.

Även om stridsvagnens framkomlighet i svensk terräng stod i fokus – något som förevisades vid flertalet publikfriande övningar – så gjordes även många andra intressanta försök. Stridsvagnen var försedd med två stycken 8 mm kulsprutor m/14, men #5 provades hösten 1923 med den 37 mm Puteaux-kanon som flyttats över från den från den franska stridsvagnen FT 17 vilken precis köpts in (kanonen testades några år senare även på en av pansarbilarna).

Olika typer av radioförsök genomfördes. Redan i slutet av 1924 försågs #10 med en radiomottagare, vilket möjliggjorde de första sambandsförsöken med motoriserat förband. Strv m/21 försedda med olika typer av radiomaster kom att användas i många sambandsövningar.

Den försvarsordning som antogs 1925 klargjorde att en stridsvagnsbataljon (med stab och två kompanier) skulle organiseras vid Göta Livgarde från och med budgetåret 1927-1928. Av denna anledning överfördes försöksavdelningen med de tio stridsvagnarna från Svea Livgarde den 1 december 1927, Bertil Burén utnämndes till chef för stridsvagnsbataljonen vid Göta Livgarde och fick överstelöjtnants grad.

I samband med organisationsbeslutet beviljade regeringen även ett anslag på 400.000 kronor för anskaffning av fler stridsvagnar, men detta kom att bli en utdragen process och först i slutet av 1928 presenterade Generalstabschefen Hammarsköld de krav som fastställts för en ny svensk stridsvagn.

Generalstabens krav:
  • god eldkraft hade högsta prioritet (stridsvagnen skulle vara beväpnad med såväl kanon som kulspruta)
  • god framkomlighet i svensk terräng (minst 10 km/h i medelsvår terräng och den dubbla marschhastigheten på landsväg)
  • pansarskydd mot eld från en 37 mm kanon,
  • en totalvikt om max 12 ton (för att möjliggöra passage över broar).
Offerter kom in från Bofors, Landsverk och Mogårdshammar. Den s k ”Mogårdshammarstridsvagnen” var baserad på en idé från österrikaren Heigl, känd för Taschenbuch der Tanks. Två olika förslag presenterades; en unik lösning var att de kunde köras på järnvägsräls. Tyvärr dog Heigl under projekteringsarbetet, varför det hela rann ut i sanden...

Under tiden fortsatte försöken med Strv m/21. Vintertid påmålades vagnarna med vit krita i ett streckmönster över det grå – något som bl a uppvisades under övningen i Östersund i mars 1928. Senare samma år försågs de med en kamouflagemålning i mörkgrönt, brunt och ljus sand i oregelbundna fält som separerades med en svart bård.

Det stod tidigt klart att motorn på Strv m/21 var för svag och att det var problem att få fram reservdelar. Av denna anledning och då anskaffning av ny svensk stridsvagn drog ut på tiden, lades 1928 en beställning vid Nydqvist & Holm (NOHAB) i Trollhättan på att ta fram ett modifierat exemplar av LK II:an. Ritningsunderlaget hade utarbetats vid KAF (Kungliga Arméförvaltningen) och omfattade byte av motor och växellåda till kraftfullare svenska motsvarigheter. Utöver att den tyska motorn från Benz (m/1910) på 55 hk byttes ut mot en Scania-motor på 85 hk (typ 1554), så försågs stridsvagnen även med generator, startmotor och elbelysning. I övrigt bibehölls vagnen oförändrad frånsätt smärre modifieringar på frontpansaret. Den ombyggda Strv m/21 levererades 1930 och följdes snart av ytterligare fyra ombyggda vagnar under 1931-1934 enligt samma koncept – totalt tre stycken modifierades vid NOHAB och två vid AB Landsverk. De vagnar som genomgick renovering och modifiering var #2-5 och #7.

De ”nya” vagnarna fick beteckningen Strv m/21-29. Tre av de fem som ej åtgärdats blev efter några år skjutmål, men fick också lämna ifrån sig reservdelar till de renoverade vagnarna. Vagn #10 skänktes i slutet av 1938 till Tyskland för att bli museiföremål – de hade ej bevarat något exemplar av sina egna tidiga stridsvagnar av samma modell – men denna vagn försvann tyvärr under det andra världskriget.

Stridsvagn m/21-29 kom att användas fram till krigsutbrottet 1939. Idag finns fyra av de ursprungliga tio vagnarna kvar i livet Två stycken har fram till nyligen funnits på Pansarmuseet i Axvall (varav en kördes 1979), men dessa överflyttades till det nya försvarsfordonsmuseet Arsenalen i Strängnäs i september 2009. En vagn är under renovering i Strängnäs till körbart skick och ytterligare en vagn (#3, tidigare monumentvagn på P 18) har överförts till tyska Panzermuseum i Munster.

 

Strv m/21

Strv m/21-29

Vikt:

9.7 ton

9.7 ton

Längd:

5,70 m

5,70 m

Bredd:

2,05 m

2,05 m

Höjd:

2,52 m

2,52 m

Frigångshöjd:

0.27 m

0.27 m

Stigförmåga:

45º

45º

Hindertagning:

0,9 m

0,9 m

Gravtagning:

2,0 m

2,0 m

Vadförmåga:

1,0 m

1,0 m

Besättning:

2 - 4 man

4 man

Pansar:

4 - 14 mm

4 - 14mm

Motor:

Benz 1910, 55 hk

Scania-Vabis 1554, 85 hk

Växellåda:

4+1 växlar (manuell)

4+1 växlar (manuell)

Maxfart:

16 km/h

18km/h

Beväpning:

2 st ksp m/14 eller  m/14-29

2 st ksp m/14-29

Antal i tjänst:

10 st

5 st (tidigare Strv m/21)

 För den som vill läsa mer om Strv m/21 och vår första stridsvagnsbataljon rekommenderar jag varmt boken "Militära minnen" av Bertil Burén - av de flesta ansedd som det svenska stridsvagnsvapnets grundare...

 

Åter till sidan om Pansar? Klicka här!

Åter till första sidan? Klicka här!