I Sverige fördes precis som i utlandet en diskussion i början av 30-talet kring lätta och tunga stridsvagnar. Armén klargjorde emellertid att man inte var intresserade av lätta vagnar, varför de två tanketter som Sverige erbjudits köpa från England våren 1930 istället kom att användas som dragfordon då de levererades anskaffades och levererades året därpå. Den svenska arméns uppfattning torde ha grundats på den bedömning som den dåvarande chefen för Göta livgardes stridsvagnsbataljon – överste Gösta Hahr – gjorde våren 1931 då han studerade tanketterna i Storbritannien och ifrågasatte om de hade tillräcklig frigångshöjd och gravtagningsförmåga för att klara svenska förhållanden. Han ansåg dock försöken lyckade och förordade anskaffning för fortsatta utprovning.

Tanketter – med betydelsen ”liten stridsvagn” – utvecklades på olika håll i världen under 1920- och 1930-talet. Idén till en liten stridsvagn hade sitt ursprung i fransmännens Renault FT och i de fordon som hade använts under första världskriget till att leverera fram mat och ammunition till de främre linjerna. Då dessa erfarenheter utvärderades i Storbritannien av Fuller i början på 1920-talet resulterade det i att en helt ny typ av stridsfordon togs fram – tanketten. Den firma som framförallt kom att förknippas med tanketten var Carden-Loyd Tractors Ltd. – grundad av de två före detta kaptenerna Carden och Loyd.

Dessa två Carden-Loyd tanketter från den brittiska firman Vickers-Armstrong fick följdriktigt beteckningen Traktor (Tr 52 och 53) då de i Sverige inledningsvis kom att användas som dragare till den nya 37 mm infanterikanonen som utvecklats vid Bofors (den fick senare benämningen pansarvärnskanon m/38). Försöken med dessa artilleritraktorer pågick fram till i april 1935 då de överfördes till stridsvagnbataljonen vid I2.

De två tanketterna var inte helt identiska; Tr 52 var av typ Mk VI och försedd med en bensinmotor på 28 hk från Fords modell A emedan Tr 53 var av typ Mk V* (Star) försedd med en bensinmotor på 22,5 hk från Fords modell T. Även pansarkarossen var olika på de två vagnarna – Mk V hade en högre pansaröverbyggnad över stridsrummet än Mk VI som istället hade två karakteristiska uppfällbara pansarhuvar avsedda för besättningen skydd. Mk V fick senare ett provisoriskt pansartak monterat över stridsrummet.

Efter att tanketterna våren 1935 överförts till stridsvagnsbataljonen beväpnades de med en kulspruta m/14-29. De fick även den nya beteckningen ”lätt stridsvagn m/Carden-Loyd” och kom att användas som spaningsfordon eftersom de var bundna till landsvägen. Det gjordes terrängförsök, bland annat kunde de förses med en släpkärra på band där personal och ammunition oskyddat kunde transporteras.

En intressant notering är att föraren i tanketten satt till vänster – detta trots att fordonet var tillverkat i England.

Redan 1939 överfördes dessa extremt lätta stridsfordon till Armémuseum. Detta skedde i samband med nedläggningen av I 2 – en märklig nedläggning som genomfördes i samma veva som det andra världskriget brutit ut. Men det är väl typiskt svenskt - beslut är beslut, hur idiotiskt det än är...

En sista uppgift fick dock Carden-Loyd Mk VI då den plockades fram för försök med 57 mm rekylfri pansarvärnskanon under beredskapsåren.

Även om den lätta stridsvagnen m/Carden-Loyd inte blev någon större succé i Sverige så skall det i detta sammanhang ändå nämnas att det i Ryssland under 30-talet byggdes närmare 4.000 vagnar under beteckningen T-27 – närmast identiska med den svenska Mk VI – som vid krigsutbrottet 1939 fortfarande var i tjänst. 

Idag finns båda tanketterna bevarade i Sverige. Tills nyligen har de varit placerade på Pansarmuseet i Axvall, men är nu överförda till det nya Försvarsfordonsmuseet Arsenalen i Strängnäs.

De äldre fotografierna på denna sida kommer från Armémuseum och FMV.

Åter till sidan om Pansar? Klicka här!

Åter till första sidan? Klicka här!