Bakgrund

I materielplanen för armén åren 1960-1967 var behovet av bärgningsfordon identifierat även till de förband som i slutet av planperioden skulle få en ny stridsvagn (det som blev Strv ”S”). Förbanden med Strv 101/102 försågs med Bgbv 81 baserade på chassit till Centurion – till Strv 103-förbanden behövdes en lättare bärgare med bättre framkomlighet.

Utveckling och serietillverkning

En serie av studier och principförsök genomfördes under perioden 1964-1966 i syfte att finna en gynnsammare grundkonstruktion än den som kännetecknat bärgningsbandvagnar dessförinnan. Tidigare bärgningsbandvagnar hade genomgående varit uppbyggda på i huvudsak samma chassi som de fordon de skulle bärga. Detta skapade olägenheten att framkomligheten i terräng inte var bättre än objektet som skulle bärgas och de var dessutom dyra i anskaffning.

Studierna och försöken visade att det i flertalet fall var möjligt att utföra bärgning av 39 tons Strv 103 med en vagn av ungefär halva denna vikt. Återstående fall visade sig kunna klaras genom samverkan av två sådana lättare bärgningsbandvagnar eller användning av en vagn plus linblock och markankare (något som medförde att en klenare lindiameter kunde användas, vilket underlättade det manuella arbetet vid utdragning av linor under svårare förhållanden). Detta gjorde att FMV i juli 1966 uppdrog åt AB Hägglund & Söner att ta fram två prototyper – en vardera av de fordon som skulle komma att betecknas Bärgningsbandvagn 82 och Brobandvagn 941. Försöksfordonen hade den uttalade inriktningen att de skulle utvecklas med utgångspunkt i Pbv 302 – den nya pansarbandvagnen som var under serieleverans från januari 1966. Däremot behövde de göras betydligt tyngre.

Redan ett par år senare, i juli 1968, var den första prototypen klar. I jämförelse med Pbv 302 var chassiet breddat och förlängt med ytterligare ett bärhjul. Även transmissionen var annorlunda. Växellådan R60 ersattes med en motsvarande 8-växlad växellåda som även innehöll en momentomvandlare. Motorn var i princip densamma, dock något starkare. Komponentgemenskapen gällde framförallt bandaggregatet.

Efter drygt knappt två års utprovning med både fordonstekniska försök och truppförsök, lades i april 1970 beställning på serietillverkning av 24 bärgningsbandvagnar. Bgbv 82 levererades från februari 1972 till i början av 1973.

Bgbv 82

Bärgningsbandvagn 82 var ett bandgående bärgningsfordon som var utrustat med vinsch, lastkran, schaktblad och markstöd. Dess utrymmen var i huvudsak uppdelade på besättningsrum, hydraulrum, motorrum och lastflak.

I besättningsrummet i vagnens främre övre del fanns samtliga manöverorgan samt plats för besättningen och deras personliga utrustning. Besättningen bestod av 4 man: vagnchef, förare, kran/vinschskötare och en skytt. Skytten opererade en beväpning som utgjordes av en 20 mm automatkanon monterad i en vapenhuv som även var försedd med rökkastare. Sambandsutrustningen bestod av en Ra 421 med fjärmanövreringsutrustning samt ett lokaltelefonsystem med yttertelefon.

Hydraulrummet var placerat under besättningsutrymmet och det upptogs till största delen av vagnens hydraulsystem. Motorrummet – med motoranläggningen, kraftöverföringen och styrsystemet – var placerat baktill. Vagnen var försedd med en liggande 6-cylindrig turboöverladdad diesel på 310 hk med momentförstärkare och efterföljande manuell växellåda. Styrsystemet var av typ hydrostatisk överlagringsstyrning och vagnen styrdes med en ratt.

Ovanpå motorrummet var ett lastflak placerat. Detta omfattade bärgningsutrustning och ett fäste för ett motoraggregat till Strv 103. I främre delen av lastflaket fanns en vinsch placerad. Maximal dragkraft på innersta linvarvet med högt drag var 20 ton. Vinschlinan löpte bakåt ut genom en linledare i vagnens bakgavel. Vinschtrumman drevs av en hydraulmotor av radialkolvtyp och bromsades med en bandbroms vars band verkade direkt på hydraulmotorns omkrets. Då vagnen hade flytförmåga kunde vinschen även användas till att ”bärga sig själv” vid uppfart på brantare stränder.

En lastkran, som vinschen kunde kopplas till, var placerad på bakre delen av vagnens högra bandhylla. I parkeringsläge var den riktad framåt. Lastkranen hade en lyftkapacitet på 1,5 ton vid maximal armlängd 5,5 m. På 1,5 m var förhållandet det motsatta, dvs maxlasten var då 5,5 ton. Denna kapacitet möjliggjorde lyft av ett motoraggregat till Strv 103 i fält.

Två speciellt utformade markstöd var lagrade på vagnens bakgavel. Dessa var höj- och sänkbara. Vid tyngre lyft med lastkranen skulle dessa köras ner till markkontakt för att stabilisera vagnen. När vagnen vid vinschning skulle förankras i marken användes markstödens skopor, vilka var dimensionerade för de krafter som vinschen gav upphov till vid ett trepartsdrag (dvs 60 ton). Markstöden hade vardera en maximal lyftkraft på 10 ton.

Frontalt fanns ett schaktblad monterat, vilket innebar att Bgbv 82 kunde anta rollen som ingenjörfordon. Schaktbladet kunde snedställas i sidled och var till stor hjälp vid mindre fältarbeten. Det hade 6 tons lyftkraft och 11 tons tryckkraft. Vid lättare schaktningsarbeten, t ex snöröjning, kunde klaffarna på bladet fällas upp.

Organisation

Bgbv 82 ingick med en vagn i varje stridsvagnskompani. De två vagnarna som då ingick i varje stridsvagnsbataljon samverkade ofta med varandra.

Modifiering

Bgbv 82 genomgick en rad modifieringar på 1980-talet. Bland de större ändringarna märktes en ny typ av band från Diehl och de förstärkta bärhjulen – dock återgick man till original bärhjul då de förstärkta tog slut (då utan flytdiskar). Ytterligare ändringar var att kranen modifierades, ringsiktet byttes ut mot ett spegelreflexsikte och brandsläckare tillfördes utvändigt i en låda bakom förarens lucka.

Användande och utfasning

Bgbv 82 fick ett relativt kort liv. Detta berodde på bl a på läglighetsköpet av begagnade Centurionbärgare från Schweiz (1988). De utgick ur krigsorganisationen redan 1994. Ett mindre antal (två stycken) återupptogs emellertid i rullorna efter ett antal år då de fick förnyat förtroende inför tjänstgöring inom den svenska KFOR-styrkan i Kosovo på Balkan.

Data

Fotografierna på denna sida är hämtade från det egna arkivet, FMV arkiv, Försvarsstabens arkiv, BAE Systems Hägglunds arkiv samt SPHF.

Åter till sidan om Pansar? Klicka här!

Åter till första sidan? Klicka här!