Varfågeln har en cirkumpolär utbredning på norra halvklotet. De norra bestånden är kortflyttande flyttfåglar och i stora områden mellan vinterkvarteren och häckningsområdena förkommer arten året om. I Nordamerika häckar den i Alaska och Kanada och övervintrar i södra Kanada och i norra och centrala USA.
Sydlig varfågel (Lanius meridionalis), som förekommer från södra Europa (Iberiska halvön och Frankrike och söderut och i Centralasien, behandlades tidigare som en underart till varfågeln. Arterna hybridiserar inte där deras häckningsområden överlappar.
Varfågeln delas ofta upp i sju till nio underarter som i sin tur kan delas upp i tre grupper, med en grupp i västra palearktis, en i östra palearktis och en i nearktis:
Västra palearktis
- Lanius excubitor excubitor - nominatformen häckar i centrala och norra Europa österut till floden Ob i västra Sibirien.
- Lanius excubitor homeyeri inkl. leucopterus & przewalskii - häckar från Svarta havet österut till södra Uralbergen, Altaj, norrut till 58O°N, och återfinns på stäpperna i västra Sibirien och i norra Kazakstan.
Östra palearktis
- Lanius excubitor sibiricus - häckar i östra Sibirien.
- Lanius excubitor bianchii - häckar i Sachalin och på södra Kurilerna.
- Lanius excubitor mollis inkl. funereus - häckar i Altaibergen, Sajanbergen, i nordvästra Mongoliet, östra Kazakstan, Kirgizistan och nordvästra Xinjiang.
Nearktis
- Lanius excubitor borealis - häckar öster om Hudson Bay i centrala och norra Quebec och i norra Ontario.
- Lanius excubitor invictus - häckar från norra Alaska österut till norra British Columbia & Alberta vid västra stranden av Hudson Bay.
Vissa auktoriteter delar även upp populationen som häckar i västra Sibirien till floden Jenisej i underarten L. e. leucopterus och populationen i Tien Shanbergen i underarten L. e. funereus.
Varfågeln påträffas på sommaren i skogstrakter i norra Sverige. I de sydligare landskapen häckar endast ett eller annat par. När vintern närmar sig drar större delen av populationen söderut i landet. Många övervintrar i södra Sverige, medan några flyttar ned på kontinenten.
Varfågeln mäter 22–26 cm. Ovansidan av dess fjäderdräkt är ljust askgrå, med en svart ögonmask som går från näbben till örontäckarna. Ovanför och under denna mask är det vitaktig. Skulderfjädrarna är vita, och vingarna är svartvita med en eller två vita handbasfläckar. Den långa stjärten är svartvit. Undersidan är mestadels vit men skiftar svagt i grått. Näbben är i det närmaste svart men undre näbbasen är ljusare. Benen är svartgrå. Honans underdelar är gråare och svagt vattrad i gråbrunt. Juveniler är gråbruna med otydlig vattring på ovansidan och tydlig vattring på undersidan.
Varfågeln är känd för sin uppmärksamhet för annalkande faror. När den varseblir någon rovfågel varnar den med ett skarpt skrik. På grund av detta beteende användes den förr av falkjägare. Den kan också jaga bort och förfölja rovfåglar, korpar och kråkor. Honan lägger 5-7 ägg som är vitaktiga med brunaktiga fläckar. Den lever mest av insekter och smågnagare och lägger ofta upp förråd genom att spetsa sina byten på törnetaggar eller kvistar (se bild). Under jakt ryttlar den ofta.
Förr ansågs det i Sverige vara otursbringande att se en varfågel.