Lavskrika

 

Denna sida uppdaterades senast 2015-04-03. Ansvarig för sidan är Rickard O. Lindström.

Fotografiet Jag fick aldrig något riktigt bra foto på den här lavskrikan, men det har också sin förklaring. Vi var uppe i Storhogna och hade tagit en tur på skidor över fjället. Det var den 23 mars 2008. I Bräckvallen tog vi en fikapaus. Ungarna for omkring och lekte i det vackra vädret. Då fick Rebecka syn på en "fin fågel" som flög in i skogen. Och naturligtvis hängde jag på. Med kameran. Tyvärr var det djupsnö överallt och inte helt lätt att hålla jämna steg med lavskrikan - som dessutom kunde flyga mellan träden. Men till slut var jag ikapp och fick mitt foto. Innan den flög hopplöst långt bort för en gammal man...

 

Lavskrika  (Perisoreus infaustus) är en kråkfågel som förekommer i lavklädd barrskog från Norge till östra Sibirien, och är en utpräglad stannfågel inom sitt utbredningsområde. Lavskrikan känns igen på sin gråbruna yviga fjäderdräkt, och den har en klar roströd färg på vingteckningarna, stjärten, och övergumpen. Lavskrikan är känd för att vara mycket orädd, och söker sig ofta till människor i skogen för födosök. Den har också spelat en viktig roll i folklore. Lavskrikan är Norrbottens landskapsdjur.

Lavskrikan är mindre än de flesta kråkfåglar, har en genomsnittlig längd på 26-29 centimeter, ett vingspann på 40-46 centimeter och en vikt på 80-95 gram. Den är betydligt mindre än sin släkting nötskrika (Garrulus glandiarius) och något större än björktrast. Dess mycket yviga fjäderdräkt är gråbrun med en brunsvart hjässa och roströd övergump, liksom stjärtsidorna. Mellersta pennparet på stjärten är askgrått. Även vingknogarna är klart roströda på ovansidan vilket tydligast syns i flykten. Strupen är gråaktig, den svarta näbben är liten och rätt kort och dess befjädring på näsborrarna bildar en liten beige tuss vid pannan. Ögon och tars är svarta. Könen och åldrarna är lika men honan är något mindre och juvenila lavskrikor skiljer sig med ett något brunare ryggparti och mer enfärgad fjäderdräkt.

Flykten är smidig och tystlåten, med glidande inslag och de brukar röra sig från träd till träd. Den kan ofta påminna om en stor mes då den klänger upp och ned i grenarna.

Lavskrikan är mestadels tystlåten men den har trots det ett mycket brett register och många läten liknar nötskrikans. Ibland hörs ett kort, jamande geä, ett uppåtböjt kui samt ett något tunnare kiij. När fågeln är upprörd kan den låta sig höras ett skränande, ljudligt läte; krääh eller ”gäääh”; båda lätena har många likheter med nötskrika men lavskrikans läten är spädare. Lavskrikans sång utgörs av en sällan hörd, jamande, kvittrande och visslande skuggsång som endast kan höras inom cirka 20 meters avstånd. Båda könen sjunger.

Lavskrikan är en stannfågel som förekommer över större delen av den norra barrskogsregionen från Skandinavien, genom Ryssland österut till Stilla havet.

Lavskrikan var en av de arter som Linné ursprungligen beskrev i sin Systema Naturae från 1700-talet. Han placerade den i gruppen med kråkfåglar under namnet Cractes infaustus.

Merparten av de tio underarter som arten brukar delas upp i beskrevs i början av 1900-talet av Peter Petrovic Sushkin, Boris Stegmann och Sergei Alexandrovich Buturlin verksamma vid ornitologiska avdelningen på Zoologiska institutionen vid Rysslands Vetenskapsakademi.

Lavskrikan förekommer i Sverige i inlandet från norra Värmland, i mitten av Dalarna och nordvästra Gästrikland och norrut, men saknas i ett 20 - 50 kilometer brett bälte längs norrlandskusten. Norrut (och upp i fjällkedjan) går den lika långt som granskogen.

Lavskrikan trivs i gammal granskog rik på trädlavar, arten kan dock ses i andra typer av barrskog. Gamla, slutna skogar, oftast äldre än 60 år, brukar föredras av lavskrikan, eftersom den täta skogen utgör ett gott skydd mot predatorer som exempelvis duvhök.

De adulta fåglarna tillbringar mer tid på marken och till födosök i grandominerade skogar än i skog som till större delen utgörs av högstammig tallskog. De mycket täta skogarna används mycket sparsamt, dock brukar denna delen av skog användas av nyligen utflugna fåglar.

Häckningen inleds från slutet av mars - början av april. Boet byggs av båda könen, och består av en grund bale av pinnar, kvistar, lavar och bark. Det är omsorgsfullt byggt, placeras ganska nära marken, tätt intill en gran, björk- eller tallstamm och fodras med näver och fjädrar från olika sorters hönsfåglar som tjäder, orre och ripa. Den ses ibland plocka upp fjädrar som först placeras i barkspringor i träden, för att senare användas till bobalen.

Honan lägger 3-5 ägg som är smutsvita med grönaktig anstrykning, tecknade med grå- och grönbruna fläckar. Ruvningen pågår i cirka 20 dagar. Båda könen matar ungarna i runt 20-24 dygn, under denna tid är fåglarna väldigt diskreta för att undgå upptäckt av boet. Kråka, korp och nötskrika är de främsta orsakerna till en misslyckad häckning, men även ekorre. Häckningsframgångarna har visat sig vara mindre i revir vid bland annat soptippar och samhällen, där andra kråkfåglar finns. Lavskrikan hade större framgång i områden med relativt tät äldre skog än i fragmenterad skog. Storleken på reviret varierar mellan 50 och 150 ha.

Lavskrikan är allätare och dess diet består till större delen av bär (mest blåbär), samt mindre däggdjur, insekter, fågelungar, och svamp, beroende på tillfälle och tillgång.

Från och med juli tills den första snön faller, hamstrar lavskrikorna mat som sedan göms undan för vintern. Födan samlas in individuellt och så gott som alla lavskrikor använder sig av sina egna förråd. Av samtliga matbitar som har samlats in av en lavskrika äts cirka 90%, vilket kräver en otrolig minneskapacitet.

Under högvintern sänker lavskrikan sin kroppstemperatur för att spara energi, och är mycket inaktiv.

Den är allt annat än en skygg fågel och skogsvandrare får ofta se fågeln som kan bete sig nyfiket i människors närhet. Efter bara en liten stunds bekantskap kan den vilda lavskrikan mycket väl låta sig handmatas likt en tam gråsparv.

Lavskrikan har på flera platser ansetts bringa otur. Fågelns vetenskapliga namn är Perisorenus infaustus, som ordagrant betyder "Olycksbringande pratmakare". På tyska heter arten Unglückshäher (lit. Olycksskrika). Folksägen säger att den hörde vittran och det underjordiska, och att den inte lät skogsfågelfällorna vara ifred. Ifall en lavskrika sköts blev vapnet inte skjutbart. Lavskrikan fick sitt vetenskapliga namn 1819, och namnet nämns för första gången runt 1730. Linnés lärjunge, doktor Johan Otto Hagström, skrev detta från sin resa i Jämtland 1749:

"Om en skytt möter fågeln rökiuxan uti skogen, så skal han omöjligen få skiuta något djur den dagen. Om en resande råkar få se samma olyksfågel rökiuxan, så händer honom något ledsamt om dagen."

— Jemtlands Oeconomiska Beskriftning eller Känning, I akt tagen på en resa om sommaren 1749 af Joh.Otto Hagström. M.D., Stockholm

I Sveriges nordligare delar kallas fågeln i vardagligt tal ofta fläskolle på grund av att fågeln söker sig till människor i skogen (vid lägerelden) och gärna låter sig utspisas med det fläsk som människorna eventuellt ger den. Även lokala namn förekommer och på pitemål kallas den röoll ("rödolle") och på arjeplogsmål guaxick. I Jämtland kallas den röutjöx vilket fick Linné att benämna den rökiuxan. Andra dialektala namn är enskrika, lappskata och olycksfågel.

Källahttp://sv.wikipedia.org

ÅTER TILL FÅGELSIDAN

ÅTER TILL OINTRES.SE