Bakgrund

Försvarsbeslutet som fattades i april 1958 ansågs vara mycket fördelaktigt för armén. Ett stort antal stridsfordon var inplanerade för anskaffning under 60-talet till ett värde av totalt 750 miljoner kronor. Utöver att antalet stridsvagnar behövde ökas förelåg behov även inom infanteriet, artilleriet och luftvärnet. En rad nya projekt initierades – ny stridsvagn, ny pansarbandvagn, ny bandhaubits och ny pansarluftvärnsvagn – och det tidigare påbörjade utvecklingsprojektet av en 15,5 cm artillerikanonvagn baserad på KRV-chassit fick klartecken att fullföljas.

Redan 1949 hade KAF lagt beställning vid Bofors på att ta fram ett försöksexemplar av en pansrad 15,5 cm artillerikanonvagn, men det blev nu Landsverk som fick ta över uppgiften att få fram en prototyp med utgångspunkt i ett av de två KRV-chassier som redan fanns framme. Prototypen stod klar i början av 1960. Den hade en luftkyld bensindriven V12:a från SFA och hela 7 mans besättning. Försökspjäsen benämndes Artilllerikanonvagn (Akv) 151 i enlighet med den på 1950-talet införda principen att namnsätta fordon. Den nya bandgående artilleripjäsen planerades för anskaffning i 96 exemplar.

Utveckling

Parallellt med produktionen av Akv 151 hade emellertid en idé vuxit fram inom de andra projekten att det vore möjligt att finna en komponentgemenskap mellan de olika fordonen för framförallt slitdelarna (motor, kraftöverföring och bandaggregat) – särskilt när det gällde de tyngre fordonen. Studier hade tittat på en lösning på en bandkanon baserad på VEAK, liksom en lösning baserad på M113. Detta resulterade i en ny inriktning som innebar att komponenter och delsystem från Stridsvagn ”S” skulle utgöra basen för samtliga fordon. Det blev istället Bofors som från slutet av 50-talet fick uppgiften att utveckla det nya artillerifordonet med utgångspunkt i S-chassiet och dess motoraggregat med kombinerad dieselmotor och gasturbin.

Försöken med prototypen var lyckade och efter diverse utredningar beställdes 1963 serietillverkning av 26 stycken bandgående artilleripjäser hos AB Bofors. Tanken var att denna första serie skulle kompletteras med ytterligare fordon i slutet av 1960-talet (totalt 70 låg i planerna), men detta förverkligades aldrig. Det nya fordonet fick beteckningen 15,5 cm Bandkanon 1A.

För de övriga tilltänka fordonen i familjen med gemensamma S-vagnskomponenter gick det sämre. Redan vid en revidering av materielplanen i början av 1960-talet hade 10,5 cm bandhaubits fått stryka på foten. Två prototyper av en pansarluftvärnskanonvagn med dubbla 40 mm luftvärnsautomatkanoner togs i och för sig fram till 1964, men även detta projekt lades ner efter försök. Så i slutet av 1960-talet återstod inte mycket av den goda tanken med komponentgemenskap inom ramen för en större stridsfordonsfamilj.

Bkan 1A

Bandkanon 1A baserades på ett chassi från Strv 103 som hade förlängts. Detta var nödvändigt för att kunna bära det tunga tornet med 15,5 cm kanonen. Stridsvikten för fordonet blev 53 ton och därmed på sin tid världens tyngsta bandartilleripjäs. Då samma typ av motoraggregatet användes som i S-vagnen (en Rolls-Royce dieselmotor på 240 hk som kunde användas i kombination med en gasturbin från Boeing på 300 hk), så medförde det att Bkan 1A fick en lägre specifik motoreffekt än Strv 103. Chassiet hade ett låsbart hydropneumatiskt fjädringssystem.

Kanonen automatladdades från ett rekyldrivet magasin. Magasinet laddades med hjälp av en kassett och ett elmotordrivet laddmaskineri. Kanonen var monterad ovanpå chassiet på en sidriktbar lavett (+15°) med en manskapshytt på var sida. Eldröret kunde eleveras 38° och dumpas +2° med den eldrivna höjdrikten, med vilken snabbriktning från laddläge och skjutläge utfördes mellan varje skott. Eldhastigheten var imponerande – alla 14 skott från magasinets två lager om sju skott vardera kunde avfyras på 45 sekunder. Räckvidden var drygt 25 km, vilket innebar att då den första salvan slog ner på maximalt skjutavstånd så var övriga tretton fortfarande i luften. Omladdning tog två minuter att genomföra – påfyllning av magasinet skedde med hjälp av en lastbil eller en dumper. Skotten kunde väga upp till 47 kg och det fanns tre olika laddningar att välja på beroende på skjutavstånd (något som måste göras före påfyllning av magasin). Eldröret var anpassat för skjutning av taktiska kärnvapen, men detta blev aldrig testat.

Besättningen utgjordes av fem man: föraren i chassiet, pjäschef och riktare i vänster hytt och två laddare i höger hytt. Utöver pansarskyddet var hytterna och förarrummet även avtätade mot ABC-stridsmedel. I övrigt var Bkan 1A utrustad med Ra 421. Efterhand byttes dessa ut mot Ra 422.

Den första serievagnen anlände med tåg till Hednorets station i Boden den 12 december 1965. Avlastning kunde ske först påföljande dag på grund av svårigheter att få igång vagnen i den kalla väderleken. Fyra år senare var samtliga 26 pjäser levererade – den sista med nummer 029.

Bkan 1C

I augusti 1988 fick Bofors en beställning från FMV på uppgradering av bandkanonvagnarna till C-standard (Bkan 1C). Detta var något som skedde i kölvattnet av den uppgradering som gjorts av Strv 103 till C-version. Modifieringarna var flera. Den tidigare motorn från Rolls-Royce ersattes med en kraftfullare motor från Detroit Diesel som utvecklade 290 hk och en ny automatisk växellåda infördes. Den nya gasturbin som togs fram till S-vagnen blev emellertid aldrig en del av REMO Bkan 1.

Detta följdes upp av ett nytt kontrakt 1993 som efter två prototyper resulterade i att samtliga vagnar dels försågs med ett navigationssystem som baserades på tröghetsnavigering, dvs ett system som var oberoende av GPS-satelliter, men som måste kalibreras med jämna mellanrum (från Honeywell MAPS – en positionsbestämmningsutrustning som presenterade pjäsens position och eldrörets elevation och bäring), dels anpassades till SKER-systemet (skjutelementräknaren tar emot eldsignaleringar och beräknar skjutelement till pjäsen - i praktiken handlade det  om att en apparat anslöts till radion och gav riktnings- och eldkommandon på text över radio, vilket fick till följd att besättningen fick stå ut med en massa pipande och surrande i lurarna från datatrafiken som gick på samma kanal som talkommunikationen).

Även kranen togs bort, eftersom man ville lyfta på ammunitionskassetten med kran från en dymper istället. Pjäsens kran hade då varit i vägen. Denna ändring kom att bli ifrågasatt - det nya sättet att ladda krävde en hel del träning av kranoperatören, till skillnad från det gamla sättet att ladda som i princip handlade om att trycka på tre knappar.

Även mynningsbromsen modifierades. Tidiagre fanns fyra fästen vid mynningsbromsen för den gamla induktiva mätaren för utgångshastighet. När denna byttes ut i början av 1990-talet mot en modernare radarmätare, blev dessa fästen onödiga och kunde tas bort.

Uppgraderingarna gjordes inte enbart för att öka driftssäkerheten utan också för att öka flexibiliteten genom att införa ny teknik – något som var nödvändigt då stridstekniken förändrats. Mot slutet av 90-talet sattes även Ra 480 in i vagnen – något som ersatte den trådbunda datakommunikationen med batteriplatsen. Ett fåtal vagnar fick även FUM SLB inmonterat – ett försökssystem för stridsledning på bataljonsnivå.

Organisation

Samtliga Bkan 1 kom att användas inom artilleridivisionerna i militärområdet för övre Norrland (Milo ÖN). Inledningsvis organiserades de i två bataljoner om tolv vagnar vardera (två i reserv). Mot slutet av 1980-talet gjordes organisation om och istället placerades vagnarna i tre bataljoner som vardera innehöll åtta bandkanonvagnar (två i reserv).

Utbildningen bedrevs vid Bodens Artilleriregemente A 8 som från 1998 bytte namn till Norrlands artilleriregemente (namnet övertogs från A 4 i Östersund som lades ner). Detta regemente avvecklades i sin tur år 2000 och istället inrättades Norrlands artilleribataljon som en del av Norrbottens regemente I 19. Eftersom bandkanonen inte hade upptagits i 2000-talets insatsförsvar bedrevs där endast krigsutbildning på haubitsbataljoner.

Bkan uppfyllde ändå en uppgift fram till det sista utbildningsåret 2002/2003 då fem vagnar utgjorde en viktig referens gentemot de utländska pjäser som utprovades inom det så kallade Artdemoprojektet.

Bkan och massförstörelsevapen (textavsnittet hämtat från Wikipedia)

Bandkanon 1 omges av rykten som antyder att den skulle varit avsedd att skjuta taktiska kärnvapen som skulle tagits fram inom ramen för det svenska kärnvapenprogrammet. Det finns dock inget stöd för detta i de tidigare hemliga dokument rörande bandkanonprojektet som nu gjorts tillgängliga.

Kärnvapenprogrammet hade fokus på flygbomber, dåtidens dominerande vapen, vilka skulle haft en effekt på ungefär 20-50 kiloton och en stridsvikt på några hundra kilo. Det övergripande syftet med vapnen var, enligt tillgängliga dokument, strategiskt, vilket i praktiken innebar att beslut om insats fanns på högsta militärnivå. Artillerigranater, med förhållandevis begränsad effekt, har inget strategiskt värde, och har således inte varit aktuellt i det Svenska kärnvapenprogrammet.

Påståenden om planer för kärnvapenammunition med 155 mm kaliber måste, mot bakgrund av det tillgängliga materialet, ses med skepsis från både ekonomisk och taktisk utgångspunkt. USA tillverkade kärnvapenammunition i 155 mm kaliber och Sovjetunionen i 152 mm kaliber. Den enda amerikanska kärnladdningen med denna kaliber som serietillverkades var W48. Granaten hade endast 0,072 kilotons effekt (72 ton TNT), trots att den krävde lika mycket plutonium 239 som en betydligt kraftigare laddning. (USA tillverkade laddningar med större effekt huvudsakligen för artilleri med kalibern 203 mm respektive 280 mm.) Den representerade också en annan konstruktionsprincip, linjär implosionsbomb, än de fissionsladdningar som hade större yttermått. Ett köp av denna granat var aldrig aktuellt, eftersom USA redan 1959-60 avvisat Svenska förfrågningar om köp av atomvapen generellt.Totalt tillverkades ca 1000 st W48, och den var operativ åren 1963-1992.

Eftersom det var plutoniumtillgången som var knäckfrågan och den begränsande faktorn i det skisserade svenska programmet, är det ytterst osannolikt att plutoniet skulle använts "ineffektivt" , vilket skulle medfört att antalet skisserade flyg- och robotbomber skulle ha minskats till förmån för slagfältskärnvapen med mindre effekt, som dessutom skulle ha krävt utvecklingskostnader för ytterligare en konstruktionsprincip.

Det finns heller inget stöd för att taktiska kärnvapen i artilleriutförande skulle funnits med som ett alternativ i de fältövningar som genomfördes under 50- och 60-talet. Det var uteslutande strategiska vapen med flyg eller robot som bärare som var aktuellt.

Däremot är det troligt att Bkan var avsedd att skjuta gasgranater. Stridsgasutredningen 1965 förordade användning av artilleri för att upprätta "gasspärrar" som skulle hindra en sovjetisk framryckning i Övre Norrland. Bkan var idealisk för en sådan uppgift med sin extremt höga eldhastighet, NBC-skydd och utanpåliggande magasin.

Användande och utfasning

Historierna om Bkan är många. Helt klart är att dess användare var stolta över sitt system. Vid en uppvisning på Kråk hann bandkanonvagnen gruppera, avfyra hälften av ammunitionslasten, omgruppera och skjuta resterande skott på samma tid som Haubits 77AD hann få iväg något enstaka skott (en Haubits 77B hann inte ens gruppera innan Bkan åkt vidare). Visst hade vagnen sina egenheter och var krävande att hantera och vårda - befälen drillade besättningarna extra hårt då det inte var ett helt lättanvänt system. Men många ansåg att det var något speciellt med att "köra det där stora monstret med en morrande diesel och en ylande gasturbin och sedan att ställa in automateld, lassa iväg en salva och köra fort därifrån".

Den största nackdelen med Bkan var att den rörde sig långsamt – den kunde inte framföras i en högre hastighet än 28 km/h på väg, detta som en direkt följd av höga vikten i förhållande till den låga motoreffekten.

Det tog dock tid för den tekniskt komplicerade pjäsen med den avancerade mekaniska funktionen att bli det mycket kraftfulla system som det var mot slutet av sin levnad – av många ansett som ett av de främsta i världen. Det var med viss förvåning som beslutet om utfasning kom precis när vagnen efter alla modifieringar fungerade som allra bäst. Förklaringarna till detta var flera. Reservdelarna till många slitdetaljer var slut och behövde nytillverkas. Samma sak gällde för övningsgranaterna. Även om det hade gått att ta den höga kostnaden för en nyproduktion så var det också ett faktum att Bkan 1 var föråldrad – den sköt helt enkelt inte tillräckligt långt för att kunna möta framtiden.

Det sista kapitlet i historien on Bkan 1 skrevs den 31 mars 2003. En nära 40-årig epok inom det svenska artilleriet fick sitt slut då fem stycken 15,5 cm bandkanoner klockan 13.21 avfyrade sammanlagt 52 artillerigranater på I 19:s skjutområde i Boden. Bkan 1C togs ur tjänst i april 2003.

Bilden nedan är från det tidigare Pansarmuseet i Axvall - idag kan bevarade exemplar av Bkan 1 ses bl a på det nya Försvarsfordonsmuseet Arsenalen i Strängnäs.

Fotografierna på denna sida är hämtade från det egna arkivet, FMV arkiv, Försvarsstabens arkiv, BAE Systems Bofors arkiv samt SPHF och Wikipedia (Johan Eliasson). Tack även till Andreas Hörnedal för värdefulla synpunkter och textbidrag (GU 1991-1992)...

Åter till sidan om Pansar? Klicka här!

Åter till första sidan? Klicka här!