Den har en lång röd näbb, långa röda ben, är svartaktig med vitt bröst och vit buk.

Fågeln förekommer i östra Europa och Asien. Några isolerade populationer finns i sydvästra Spanien och i södra Afrika. Merparten av världspopulationen är flyttfåglar som övervintrar i subtropiska och tropiska områden i Afrika, Indien och Sydostasien. Populationerna i Spanien och södra Afrika är stannfåglar. Trots dessa stannfågelpopulationer räknas arten som monotypisk och delas inte upp i underarter.

Fram till mitten av 1800-talet häckade den sparsamt i södra och mellersta Sverige när populationen minskade drastiskt. Man konstaterade några enstaka häckningar under 1940- och 1950-talet men sedan var den försvunnen fram till 1992 då man konstaterade två häckande par, ett i Skåne och ett i Västergötland. Artens häckningsstatus i Sverige är idag osäker.

I levnadssättet överensstämmer den med den vita storken och båda dessa arter trivs bäst i biotoper med stora arealer högåldrig skog med tillgång till färskvatten.

Artens tillbakagång i Europa skedde parallellt med effektiviseringen av skogs- och jordbruk som tog fart i mitten av 1800-talet. På många platser i Europa där den tidigare var vanlig är den idag försvunnen eller ovanlig som häckfågel. Men eftersom världspopulationen har en mycket stor utbredning och omfattar uppskattningsvis mellan 32000-44000 individer så kategoriseras den av IUCN:s hotkriterier som livskraftig (LC). I ett område från Estland till Polen uppskattar man att det finns omkring 3 000 par och att populationen växer.

I Sverige har den kallats för odensvala eller odinsvala.