Hängning, domboken 1692-06-09:
"Thernäst framträdde Bookhål. wijd Ankarsrums och Rumhjults Järnbruk, Petter Ackerman, klagel. föredragandes, att hafwer Maasmest. wijd Rumhults Bruk, Henrich de Bois, man emot 60 åhr af frantzöske föräldrar her uti Swergie född, sig sielf d. 6 Junii sidsledne uphängt, Begärande efterrättelsen, huru han her wijd sig förhålla skulle.
Hwar om som TingsRätten icke kunde utan in loco föregången Ransakning sig ytra, ty determinerade tijden till d. 15 Junii, tå Häradzhöfdingen med Nembdemännerne Nils i Träthult och Anders i Hökhult wijd Rumhults Bruuk sig tijdel, infunno, gingo till rummet, ther Syndaren för tijden hänger, seendes honom uti Skiortan, Byxor, Strumpor och twå skor hängande, hafwa en Biörkewedie om halssen, på hwilken wijd lilla änden en ögla wrijden och Storeänden ther igenom stucken war, hwilken han sedan twijfwels utan lagt om halssen, och sedermehra wefwat storänden trenne Slag af wedian om en qwist på en Tall 3 al. och 1 twärhand från Jorden, och satt then tiockaste ändan moth Tallen, att han eij lossna skulle, sielfwa snaran sittie något baakom öhrat, wändt sig med ansigtet till Tallen, med nederhängande händer å Sijdorna, och hatten jempte fötterna, hade ock utsträckt dhen högra fothen något ifrån sig, men thet wänstra knäet war intet mehr än tre fingers bred ifrån jorden;
Therefter med alhwar förmahning Sanningen att utsäga, tillspordes des efterlefwerska Hustru Magdalena Ralsdotter,
1. Om hon dägre tankar drogo härom af någon annan omild Menniskie wara uphängd? Swarande enständigt neij.
2. Om hon förmärckt thet han hufwudswag warit? Sadhe dher till neij.
3. Om icke henne witterligit wore, hwad honom drijwit å sig sielf sådan gärning göra? Gaf till Swars, att hon eij hört honom öfwer annat qwijda, än att han upmurat MahsUngnen wijd Rumhult, hwarest han under stället lagt Ekebiälkar och befruchtade, att tå MasUngnen kommo igång, det Elden skulle antända Bielkarna och Masungen förderfwa;
Som ock det han fattat tankar att woro /: som icke hel. är :/ bählegången något trång, och ty dragit fruchtan, att han, ifall någon skada tijmadhe, det han derföre häfta skulle, med uthlåtande, dhet han sinnad warit att wräka sig i Siön, helst medan om han på sådan händelsse efter des utsago, haft 10 lijf icke ett niuta kundhe; och ty warit honom mycket wijdrigt blåsandet wijd Rumhult antaga, emedan han tängte, det des död förorsaka skulle, aldenstund han så illa emot sin husbonde giordt, hwilka ord han med gråtande tåhrar ofta utahlt.
4. Hustrun efter gångbart tahl, att warit han förr på wägen sig uphänga, tillfrågat swarade, ofta hafwer hon funnit honom i sin bod, ther han haft een Betzeltygel med en snara, sedan i lika måtto med ett åhlskinn om halssen, en senare des Barn funnit en Biörkwedia baakom Ankarsrums MahsUngh, hwilket alt honom fråntagit wordet, hwaraf hon föranlåten blifwit honom warna och hoota, att skulle han des elacka upsåth och fruchtsamma inbillade tankar om MahsungsMurningen för Prästen och huusbonden uppenbara, men han sådant med böner förhindrat, menandes, att skulle han tå blifwa till Callmar el. Gamblebyn förd.
Än wijdare inqvirerades om bemälte Maasmestares förhållande, då alla sade honom fördt ett nychtert och stilla Lefwerne, med ingen någon owänskap haft, allenast att hustrun refererade dhet han på sidstonne warit enslig och ensinter, serdeles något för des död för sin Sohn Claes sagdt, att hade han icke lust wara i Masugnen, utan wijd qwarnen, tå Sohnen swarat, att hafwer han om aftorne 5 gånger hört ropa i skogen, och fadren sagdt det wara sin Wållne, som och frågat hwart uth och Sohnen beswarat wara åth qwarnen; Natten för än detta hände, som bäst han legat, sprungit opp och ropat, Sohnen frågat hwarföre, men intet till swars bekommit, sedan hehla natten haft ingen roo utan ofta ymsat ställe ther han i hyttan legat.
Relaterade jemwähl Bokhål.n Ackerman, det en hiulmakare wijd Öfwerums Bruuk, Pierou benemd, tå han nyligast för honom dhenne ynkeliga händelse kungiort, med sådana ord utbrustit, att trodde han wähl detta skedt wara, emedan ofvanbemelte Masmest.n under warandet wijd Bruket tå och dhet samma tillbudit, uthlät sig ock, att tå then dödes hustru d. 6 Junii efter Middagen kommit Rumhult, henne kungjort, dhet des Man samma dag frukostdags gått utur MaasUngen och från sitt arbete, hon tå swarat, Gud Nåde mig, då lärer han liggia på Siöbotten, men förmant med gråtandet uphöra och gifwa sig till freds, swarat, sig aldrig få see honom mehr lefwande.
Sidst frågade Häradshöfdingen om han begåt herrans Högwärdiga Nattward och hört gärna Guds ord? Swarades, att han med sin Hustru sidst förwekne Wåhrfrudag låtit sig uti andagt som ock tillförenne med Herrens Nattward bespijsa.
Brukspatronen Hans Andersson tillstädes uthlet sig, att är thenne Mannens lijfs sielfspillning honom fast okär, helst medan han för honom omistandes war, hade ock aldrig för bielkarnas nederläggiande el. Masungens muhrande /: såsom han therom aldeles okunnig war :/ eller något annat dhet ringaste tilltalt, mehr än för 4 el 5 åhr sedan, tå hammarsmederna wijd Ankarsrums bruuk klagade honom blåsa för hårdt järn, hwilket och hustrun jakade sant wara.
Yterst begärade Hustru Magdalena att må dhes Man blifwa uti Kyrckiegården begrafwen, till skähl föredragandes, att hafwer han icke fört något förargeligit lefwerne, utan lefwat med allom uti wän- och enlighet.
Om ofwanstående saaksammanhang stod ingen wijdare efterrättelse att inhemtas, för den skull Häradshöfdingen med Nembdemännen öfwer det ofwan förmält ähr, sig hugad, icke kunnandes efter Hustru Magdalenas begäran tillåta honom, emedan han för en sielfspillning hålles, uti Kyrkiogården begrafwas, utan af Bödelen till sin behöriga Orth bortföras.
Doch sådant högre hender och den Högl. Kongl. Giöta Rijkes Hofrätts högwijsa dijudication ödmiukeligast understält."

Gift med
Magdalena Ragvaldsdotter, född cirka 1650 i Nävekvarn, Tunaberg, död efter 1695 i Hjorted. Källa: Nordisk Vallongenealogi 1580-1750 del I.

Barn:
Collas Henriksson de Boy (Dubois), född cirka 1670, död 1720