F omkr 1630 i Kervo/Kerava, Nylands län (FIN)(?), därav namnet Kervelainen (skulle eg ha varit Kervolainen på finska, eller Keravalainen på svenska); boende i Ringvattnet, Alanäs (Z), men har därefter enligt sägnen flytt till Norge. Erik Jonsson var av finsk härkomst, Han var född omkr 1630 och utverkade när han kom över till Sverige tillstånd att få uppta nybygge på allmänningsskogarna i Ströms socken vid Ringvattnet i Alanäs (Z). Han var gift med Lisbeta Andersdotter, död 1696, som var dotter till finnen Anders Olufsson i Alanäs. I Ringvattnet föddes omkr 1660 sonen Jon Ersson-Kervel, nybyggare i Svanaby, Dorotea, "på Eden mellan Swanavattnen", tillhörande Simsjöns lappskatteland, ett nybygge som upptogs 1713. Hans förstfödda dotter Sophia Jonsdotter-Kervel gifte sig 1720 med en annan blivande "stornybyggare", Hindric Mattsson, vars far Matts Andersson också var född omkr 1660 i likhet med Jon Ersson-Kervel. Jon Erssons far Erik Jonsson Kervelainen ansågs ha varit en klipsk karl, som förde sina landsmäns talan inför tingsrätten, ett "advokatämne" som "war wan att gå för rätten". Han var så småningom tvungen att lämna Ringvattnet och bege sig till Norge efter att ha skjutit älg på förbjuden tid och inte kunnat betala böterna. Det har sagts att svenskarna inte vågade slå sig ned i lappmarken, därför att de fruktade lapparnas spådomskonster. Men finnarna vågade eftersom de ansåg sig vara lika goda spåmän som lapparna: "För länge sedan hade sig de gamla fornfäderna hit över havet undan ryssen, ville söka sig frid och bärgning här långt inne i skogarna. De började bränna var sin mo, odla rovor och så svedjeråg. Efter först skörden gav svedjan bär och bete. Och så var det att flytta undan år från år och bränna och bygga sig en ny kula för folk och fä, då det vart för långt till den gamla. Mycken starr fick folket på myrängarna; bär och fågel, ekorre och hare var det gudsgåvor av. Efter en dryg mansålder eller så vart svedjan aspgången, och så bar det till att bränna där på nytt i sin jämna återgång. På sådant vis redde sig de gamle bra, ville helst vara ett folk för sig, behålla sitt och unna andra deras. Skatt till någon fogde eller tionde till någon präst gåvo de på länge icke. De vattenöste själva sina barn i Guds namn, voro sig självom präster nog vid bröllop och jordafärd, då de skildes från sina kära fränder efter tre skovlar mull i någon ljuvlig dal under höga granar, men begravningsordet tog en var ur hjärtat som han kände och tyckte. Folket från bygderna mötte de gamle en och annan gång på stigarna, men gjorde kors för sig och gingo varligen ur vägen av mycken fruktsamhet, ty finnen såg de fördolda tingen skarpt. Sällan kommo vi till tals med dem, litet förstodo vi av deras språk och de andra just ingenting av vårt. Men huru det gick, tog sig bygdefolket för att jämras över skogen vi brände, fast den räckte gudi nog. Och fogden vart jämmersam över att vi gingo skattelösa fast vi aldrig gjorde någon överhet minsta omak. Och prästerna jämrades av själva näcken över att vi fuskade i deras fundamenter, fast det gällde väl så bra." (Ur Den stora vreden)
Nybyggare i Ringvattnet. Finnsläkt. Flydde till Norge.
Enligt Richard Gothe:' Finnkolonisationen inom Ångermanland, södra Lappmarken och Jämtland' sägs följande:
Om Ringvattnet: Det officiella nedsättningsbrevet var daterat till 1666-02-07 och förste pionjären var finnen Erik Jonsson.
Han synes ha varit en driftig och rentav klipsk karl, advokatämne, varför han också snart för sina landsmäns talan inför häradsrätten, ty - heter det om honom -'han var wan att går för rätten'. Dessutom skulle Erik i Ringvattnet vara upphov till ordspråket: 'Du är som Kerfvel, du känn' int' käringa!'. (han kännde inte igen henne, när hon hade varit nere i bäcken och tvättat sig...).
Erik skall ha haft en dotter, Ingrid Ersdotter, gift med Pål Jöransson.

Gift med
Lisbeta Andersdotter, född 1620 i Alanäs, död 1696-04-06.

Barn:
Jon Ersson Kervelainen/Kiervel, född 1660, död 1735-11-16