Född omkring 1020. Död efter 1050 i Frösö (Z). Spekulationer kring denne Östman (nämnd på Frösöstenen), som haft makt att införa en ny troslära, pekar på att han haft en stark position, troligen varit bosatt på ön och att det första kristna kapellet, Västerhus, kan ha byggts av honom och varit hans gårdskapell. (Källa: Jämten 1964 sid 1, intendent Maj Nodermann) Mindre benägna att stöta sig med sveatinget i Gamla Uppsala var Olof Skötkonungs två söner Anund Jakob och Emund, när de var sveakungar mellan 1022 och 1060. Båda sönerna var kristna, och det var under deras tid som många stormän och bönder också blev kristna. De flesta blev det på sina egna villkor, utan någon kunglig inblandning. Sin nya status manifesterade de genom omfattande resningar av runstenar. Tillhörde Östman kanske den skaran av stormän ? (Källa: Tio uppsatser om Gamla Uppsala, Wladyslaw Duczko, 2000) På 1950-talet företogs en utgrävning av kapellruinen på Västerhus, belägen på Jämtlands flygflottiljs område (3 km nordväst om Frösö kyrka och vid nordvästra änden av start- och landningbanan vid Östersunds Flygplats). Här blottades resterna av en träkyrka och över denna grunden av en liten romansk stenkyrka med långhus, smalare kor, en projekterad, men aldrig utbyggd absid och kraftigt västtorn, till vilket saknats ingång utifrån. Denna lilla kyrka, som av formatet att döma knappast kan ha varit annat än ett gårdskapell, bör ha tillkommit omkring år 1100 och använts under en begränsad tidsrymd. Hur länge den varit i bruk kan inte helt klarläggas. På 1200-talet tillkom den nuvarande Frösö kyrka, belägen endast några kilometer längre bort och bägge kyrkorna användes parallellt. I ett kungabrev från 1578 till biskopen i Trondheim talas det om 'Vesterhus, som til forn har vaert et kapell' och det troliga är, att kapellet övergavs under 1300-talets senare del, sedan digerdöden kraftigt decimerat befolkningen och en enda gudstjänstlokal mer än väl täckte behovet för de efterlevande. Av Västerhus finnes idag intet bevarat, eftersom ruinen måste avlägsnas i samband med flygfältets utbyggnad, men på den ursprungliga platsen, ehuru på lägre marknivå, är grunden markerad med stenplattor. (Källa: Jämten 1964 sid 2, intendent Maj Nodermann) De livliga förbindelserna med den tidigt kristnade Tröndelagen har verkat underlättande och pådrivande vid Jämtlands kristnande. I detta sammanhang är det intressant att konstatera att den första stenkyrkan, Västerhus på Frösön, som från början säkerligen varit avsedd att bli en översättning i sten av platsens ursprungliga träkapell omformades under arbetets gång och slutligen anslöts till förebilder i Tröndelagen. Detta tycks emellertid vara det enda fall, då en norsk stenkyrkotyp direkt kopierats i Jämtland. Den försågs med ett fortifikatoriskt gestaltat torn. Även församlingskyrkan på Frösön, uppförd några decennier efter det att bygget i Västerhus var avslutat, fick ett försvarstorn. Den äldsta Frösö-kyrkan, Västerhus, hade karaktären av en gårdskyrka, möjligen förbunden med kungsgården på ön, men kanske snarare en enskild stormans, en kristendomens vapendragares verk. Västerhusbygget påbörjades innan grunden lagts till kyrkan i Hackås. Dennas tillkomsttid bör närmast överensstämma med den mellersta byggnadsetappen i Västerhus, då man beslöt att till det ursprungligen med rak fondvägg planlagda koret foga en absid. Just denna gestaltning med korabsid återkom i Hackås liksom i Offerdal. I Västerhus återgick man i slutstadiet till den raka korvägen. Västerhus fick ett försvarstorn, men inte Hackås. Där kom istället kastalen som en särskild accent. Där finns en bild av ruinen av Västerhus efter utgrävningen. (Källa: Jämten 1963 sid 18-25, Bertil Berthelson) VÄSTERHUS, EN STORMANSGÅRD Första påträffade skriftliga dokument, som beröra Västerhus, äro från 1300-talet, men dess historia som stormansgård går tillbaka åtskilliga sekel därförut. Det enastående beviset därom är stenarna som tala ur kapellruinen men därjämte ett bland de största gravfälten i Jämtland, vilket vittnar om en ovanligt stor befolkningsplats under vikingatid. Strödda källor och handlingar belysa i många sammanhang som sagt dess historia, som ofta även blir personhistoria, och visar gårdens ställning över vanliga allmogegårdar. Även detta att en kyrka byggts på dess ägor, vilkens ålder sakkunskapen satts till förra delen av 1100-talet och som alldeles tydligt var en släkt- eller gårdskyrka, eftersom den, ehuru äldre, ej blev sockenkyrka vid sockenindelningens genomförande på 1200-talet, utpekar en förnämlig egendom och boplats redan på 1000-talet. Det var ju ofta så att kristnade stormän ville utmärka sig och visa sin nitälskan för nya tron, och, skapade makt och rikedom förutsättningar härför, uppfördes gärna ett tempel åt Vite Krist, där släkten såväl som omgivande befolkningen kunde fostras i kristlig anda samt få sin sista vilostad i dess vigda jord. Själva namnet ger anvisning om en förnämlig gård. Ordet 'hus' betydde under tidig medeltid ungefär detsamma som slott eller befäst plats och återfinnes i flera bekanta ortnamn exempelvis Bohus, Örbyhus. En sådan var ofta bostad åt kungens fogde. Första sammansättningsleden i namnet visar närmast gårdens läge i förhållande till en ännu betydelsefullare plats, och man har full anledning antaga att här syftas på offer- och tingsplatsen på Frösön. Och den förnäma gården fick antagligen sitt namn i anslutning därtill säkerligen ännu innan Hovet mist något av sitt anseende vid kristnandet. (Källa: Blad ur Frösö historia sid 62, Per Swedmark, 1955) Västerhus undersöktes på flygflottiljens bekostnad under sommaren 1947. Ruinen och därmed kyrkan konstaterades nu härstamma från 110-talet, antagligen dess första hälft. Men denna stenkyrka hade sannolikt föregåtts av en träkyrka, som sålunda bör kunna ha haft samband med runstenens berättelse. Omkring denna har den senare byggts. Det lilla stenkapellet hade en gång, möjligen på 1200-talet, utökats och försetts med kastal eller försvarstorn. I denna del fann man nämligen skelett under själva muren, det var i västra delen och byggnadsmaterialet liksom tekniken var även annorlunda. Ingången hade varit på södra långväggen, och inifrån långskeppet hade även en dörr lett till torndelen, men icke från denna ut. Dörren hade dock senare igenmurats. Tornet avsåg att vara skyddsfäste och hade därför knappast ingång annat än högt upp. På denna kyrktyp var västportal ej vanlig. Absid hade fått grund, men möjligen ej fullföljts. Kanhända en något senare periods norska stil, bl. a. med rak kordel gjort sig gällande, vilket vore rätt naturligt som följd av livliga förbindelser västerut. Västerhuskapellet var enligt sakkunskapen den enda stenkyrka i våra norrländska bygder, som uppfördes före sockenbildningen. (Källa: Blad ur Frösö historia sid 66, Per Swedmark, 1955) År 1533 erhöll Jämtlandsreformatorn prosten Erik Andersson i Oviken av Gustav Vasa Västerhus i förläning. 1578-08-07 utfärdade Fredrik II i Danmark till biskop Hans Gaas i Trondheim en skrivelse av följande innehåll: 'Då de såsom en kristlig överhet borde hava tillsyn att religionen och Guds ord befrämjades samt kyrkor och skolor uppbyggdes, men han erfarit, att i Jämtland icke fanns eller i långliga tider funnits någon skola, som hölls vid makt, hade han för landets gagn och nytta ansett nödigt, att biskopen genast skulle inrätta en skola på Västerhus, som tillförene hade varit ett kapell och skicka allting såsom bäst och nyttligast syntes. Till skolans underhåll anslog han följande gårdar med de skatter och avgifter, som av dem utgingo, nämligen Västerhus, Södergården i Brunflo samt Stugun och Bispgården i Ragunda pastorat, vilka till evig tid skulle vara anslagna till nämnda skola. Biskopen och hans efterträdare skulle hava nogrann tillsyn, att samma skola hölls vid makt och att flitiga lärare tillsattes, så att ungdomen kunde läsa och skriva samt inhämta de första fundamenta, innan den kom till andra läroanstalter. Biskop Gaas efterträdare förmådde ej hålla den även ekonomiskt svaga skolan vid makt, efter ett tjugotal år var dess saga all, utan att dess åsyftade verksamhet hunnit avsätta några märkligare spår. Efter Brömsebrofreden år 1645 inrättades den s.k. Oviksskolan som ett led i försvenskningen av Jämtland. Skolan startade år 1649. Efter diverse motigheter ersattes den från oktober år 1679 av Frösö trivialskola i Stocke, Frösön. Den startade med 50 lärjungar och var en internatskola. (Källa: Jämten 1929, Eric Festin) År 1984, när kyrkgolvet i Frösö kyrka skulle bytas ut i främre delen av långhuset, i sakristian och koret, ombesörjdes samtidigt en arkeologisk undersökning. Man fann då en björkstubbe, som dött omkring år 1000. Runt stubben låg ben från både tama och vilda djur. Mest förvånansvärt var förekomsten av benen från inte mindre än sex björnar daterade till före 1000-talet. Arkeologerna har förmodat att här har varit en offerlund. Trädet skulle representera Yggdrasil, världsträdet, och djuren de djur som varit upphängda i trädet som offer i enlighet med Eddan. (Källa: Frösökrönikan nr 2, Ingrid Telhammar) Vad var då så speciellt med kyrkan på Västerhus? För det första var Västerhus den enda medeltida kyrka i Jamtland som kallades för kapell. Första gången jag hörde det, trodde jag att begreppet kapell var förbehållet mindre träkyrkor. Men Västerhus kyrka var uppbyggd i sten och inte på något sätt mindre, i genomsnitt, än de omgivande medeltidskyrkorna. Västerhus kapell var också unik på det sättet att den inte hade någon församling. Samtliga kyrkor på medeltiden utgjorde en medelpunkt i en församling och bildade en egen socken. På Frösön fanns också en sockenkyrka, den som vi har kvar i dag och kallar Frösö kyrka. Därför fanns två medeltidskyrkor på Frösön. Den ena som sockenkyrka, men vad var då den andra, Västerhus kapell? I historieskrivningen brukar Västerhus kallas för en gårdskyrka. Men är det hela sanningen? Vad var det som fanns på Frösön, men inte någon annan stans? Jo, här fanns det urgamla alltinget Jamtamot, där jamtarna samlades varje år, både till ting och marknad. Från vårt närmaste lagområde i Tröndelagen, där Frostatinget ligger, vet vi att det intill tingsplatsen låg en kyrka. Det var nämligen vanligt att ha en tingskyrka nära tinget. Intill alltinget på Island finns också en kyrka som har medeltida anor. Av det kan man förmoda att det fanns en tingskyrka även här, och då är det bara Västerhus kapell som kan komma i fråga. (Källa: Bo Oscarsson) Vid de utgrävningar av ruinen och kyrkogården på Västerhus, som pågick mellan åren 1947 och 1952, upptäcktes spår av att stenkyrkan hade föregåtts av en träkyrka, och man har gissat på att där stått en stavkyrka från början. Vidare grävde man upp alla gravarna och samlade skeletten i lådor, som skickades till Stockholm för undersökning. Skeletten, inte mindre än efter 364 män, kvinnor och barn, skulle efter undersökningen återbördas till den jamtska jorden. Snart har ett halvsekel gått och kvarlevorna av våra förfäder har ännu inte återbördats. Undersökningen av skeletten har tillfört vetenskapen många, intressanta upplysningar, men frågan om deras slutförvaring är ännu olöst. Några privatpersoner med moralen i behåll, reagerade för några år sedan och ärendet togs upp av lokalpressen, men sedan blev det tyst. När ska myndigheterna här i länet, som har ansvaret för frågan, ta itu med problemet? Om inte annat borde den myndighet som orsakat frågan, det vill säga Flygvapnet och staten, självmant ta itu med problemet och bygga en rejäl krypta intill platsen för Västerhus kapell. Gärna i anslutning till den näraliggande Fältskärsbostaden, där Flygvapnet redan har en museiutställning. Där skulle sedan vetenskapsmännen kunna gå och titta på de skelett de önskade studera, samtidigt som förfäderna vore återbördade, om inte i, så i alla fall under den jamtska jorden, likt katakomber. Försvaret behöver alltid skyddsrum och här skulle man kunna göra en kombination för att få fram pengar om viljan finns. En märklig sak med kyrkogården var att kvinnorna var begravda på norra sidan kyrkan och männen på södra sidan. Det var efter en gammal norsk sed, inskriven i de äldsta, norska lagarna. Denna sed har levt kvar in i modern tid i bänkindelningen i kyrkorna. På norra sidan korgången satt kvinnorna och på den södra männen. Det norska gravskicket styrker att kristnandet av Jamtland kommit västerifrån. (Källa: Bo Oscarsson) I de publicerade beskrivningarna av Västerhus kapell, som exempelvis Gejvall återger, framställs kyrkan att ha varit övergiven redan under medeltiden. Möjligen slutade man med begravningarna där, men kyrkobyggnaden stod kvar intakt betydligt längre. År 1478 är den omnämnd i ett brev. Fyrtio år senare ser Olaus Magnus Västerhus kyrka på sin resa genom Jamtland år 1519 och ritar två kyrkor på Frösön på sin karta. Västerhus kapell blev övergivet genom att freden i Stettin år 1570 bestämde att kyrkan i Jamtland skulle föras över från Uppsala till Trondheim. Nu fann man det övergivna kapellet lämpat för en danskinriktad skola, och danske kungen skrev år 1578 att man ska inrätta en skola på Västerhus, som förut varit ett kapell. Carl Sehlin skriver att skolan upphörde 1610. År 1611 anföll svenskarna Jamtland med uttryckliga order att gå på med 'mord och brand'. Först då ödelades Västerhus och blev en ruin, enligt min mening. Svenskarna hade ju anledning att bränna 'skolan', eftersom den var dansk ! (Källa: Bo Oscarsson) Hva først de to personnavnene Austmann og Gudfast angår, er de svenske og jemtske; Gudfast kjennes overhode ikke fra det egentlige Norge, Austmann bare i et par senmiddelalderlige eksempler. Selve betydningen av ordet Austmann peker vel klart på at enten bæreren selv eller den, han er oppkalt etter, er kommet østenfra, altså fra Sverige. En ætling av denne Austmann var vel den Guttorm Austmannsson som må ha levet omtrent 100 år senere, ved midten av det 12. årh., og som ble gift med Ingrid, datter av Guttorm Åsulvsson på Rein. (Kilde: Fagrskinna, kap. 214.). Frøsøstenen bekrefter således ved sin sikre og direkte opplysning det som vi også ellers kunne slutte oss til av det faktum, at Jemtland hele middelalderen igjennom hørte til Uppsals erkebispedømme, nemlig at det er blitt kristnet fra Sverige.' (Källa: Jemtland och Norge, professor Edv. Bull, 1927) Vad allt benen berättar från storgården Västerhus för tusen år sedan. Där 'drakarna' startar vid F4 på Frösön under stort dån låg för tusen år sen en lantlig kyrkogård bredvid gårdskyrkan till Jämtlands kanske största gård. Västerhus var namnet, och bland andra härskade den kända jämtklanen Skuncke där. Västerhus har blivit ett begrepp i den nya arkeologin; genom den ovanligt rika och väl bevarade skelettsamlingen har man kunnat utläsa förbluffande mycket om den tidiga medeltidens jämtar, deras liv och villkor. När det var beslutat att den historiska marken på Frösöns västsida skulle begravas under asfalt för militärflygets start- och landningsbanor, blev det fritt fram för arkeologerna att göra en helhetsinventering av området. För sådan är lagen, vilken också föreskriver att exploatören bekostar utgrävningen. Så kommer det sig att när ett område för alltid förstörs för framtida forskning sådan resurser ställs till förfogande, som aldrig annars. I stället för att undersöka en grav, inventeras ett helt stort område. Och i stället för enstaka lösfynd som berättar lite grand om den enskilde personen, så står man som i fallet Västerhus med nycklar till livet i en jämtby i tidig medeltid. I den nya arkeologin är den klassiskt bildade arkeologen en av laget bland ekologer, antropologer, socialantropologer, geologer - osteologer, dvs forskare som specialiserat sig på vad allt benen kan berätta. Just genom de rika benfynden - hela 364 skelett - blev det benforskaren, professsor Nils Gustaf Gejvall, som tog hem potten och blev världsberömd på de tusenåriga jämtbenen från Frösön. Här är lite av vad han hittills läst ut av skelettfynden - och mer är på gång. Skeletten är från 1050 - 1350. Det stämmer med runstenen på Frösön, som berättar om öns kristnande och som daterats till just 1050. 1. Medelåldern var så låg som 25 - 30 år. Hälften dog före 7 års ålder och 120 av de 364 dog före ett års ålder. Fram till 20 år är dödskurvan låg för att öka mellan 20 - 40 år till 19 %. Bara drygt 1 % blev över 60 år. 2. Kyrkan har använts av 25 - 35 personer i 250 år. 3. Längsta man var 185, längsta kvinna 171 cm. 4. Benen dokumenterar sjukdomar som näringsstörningar, ledförändringar, tumörer, felaktigt läkta benbrott. 5. Förslitna ryggar var redan på den här tiden ett jämtarnas gissel - det hårda arbetet i skogen har sedan konserverat denna yrkesskada, som bevisar jämtens idoghet på den tiden redan. 6. Ett fall av tbc har hittills konstaterats. 7. Ett ärftligt smådrag i pannan - den metopiska sömmen - mer vanligt i grannlandet i väster, visar att storbönderna i Västerhus ofta tog sig maka i Norge, kanske vid marknadsresorna till Levanger. Hur det var med jämställdheten hos medeltidens jämtar kan man undra när man hör att alla kvinnor begravts norr om kyrkan, medan männen fått vila söder om kyrkan. Samma könsdiskriminering är känd från en kyrkogård på Island, som grävts ut i sin helhet. Och i en norks kyrkolag föreskrivs helt kort och gott att 'manfolk ska begravas söder om, kvinnfolk norr om kyrkan'. Samma lag visar på en social skiktning, så tillvida att länsman med familj begravs närmast kyrkan, så slavar som friköpt sig själva, därefter slavar som friköpts av andra. Sex högvuxna krigare begravda alldeles intill kyrkans södervägg berättar sin egen historia. Troligen tillhörde de den jämtska bondehär som nedgjordes så lurigt av norske kung Sverre på Storsjöns is utanför Sunne år 1178, trots att jämtarna var starkt överlägsna i antal. Krafter är i gång att skaffa tillbaka de bortlånade benen från laboratoriet i Stockholm, begrava dem så nära den gamla kyrkogården som möjligt och så uppföra ett minnesmärke, som kan berätta om jämtarnas liv och död för tusen år sedan. (Källa: Sällsamheter i Jämtland, Daga Nyberg, 1981)

Frösöstenen (J RS1928;66 $) är världens nordligaste och Jämtlands enda kända runsten. Stenen stod ursprungligen på Frösöns östligaste spets, mitt emot Östersundet, numera Östersund. Stenen är numera flyttad och ställd framför landstingshuset (cirka 100 meter från ursprungsplatsen) på grund av den nya bro och trafiklänk som byggdes mellan 1969 och 1971.

Texten på stenen lyder :

austmoþr kuþfastaRsun. lit rai...rais... .....-n þino aukkiruabruþisaauk tkristnoeotalont .. osbiurnkirþibru triunraista uktsain runoRþisaR:

Ursprunglig version

Austmaðr, Guðfastar sun, lét raisa stain þenna, auk gerva brú þessa, auk hann lét kristna Jamtaland. Ásbjörn gerði brú. Trjónn raist, auk Stainn, rúnar þessa.

Normaliserad version

Östman Gudfast son lät resa denna sten och göra denna bro, och han lät kristna Jämtland. Åsbjörn gjorde bron. Tryn och Sten ristade dessa runor.

Svensk version:

Tolkning

Texten går i en slinga och början och slutet av texten överlappar varandra. Därför finns det även en alternativ, populär, tolkning av texten på stenen: Tryn ristade. Östman Gudfasts son lät resa denna sten och göra denna bro och han lät kristna Jamtaland. Åsbjörn gjorde bron. Akta sedan dessa runor! Problemet med denna tolkning är att verbet akta som då utläses i "...uktsain..." inte kan beläggas i vikingatida fornnordiska utan är förmodligen ett senmedeltida lån från lågtyska, och man borde då istället ha använt det inhemska vårda (fornnordiska varða). Enligt ytterligare en annan tolkning skulle texten om Östman kunna tolkas som: Östman Gode, Fastes son.

Stenen ristades omkring år 1050 i samband med Jämtlands kristnande och den är unik genom att den gjordes till minne av kristnandet och brobyggaren, det var alltså ingen gravsten. Frösöstenen är den enda runsten som berättar om ett kristnande av ett helt land (jämför med Jellingestenen som talar om kristnandet av ett folk). Stenen har den äldsta dokumenterade källan om Jämtlands namn, här Jamtaland, alltså, jämtars land.

Namn

Det första namnet som återfinns på stenen är Austmaðr — mannen från öster. Vilket ostligt område namnet åsyftar är emellertid okänt. Öster om atlantöarna i förhållande till Skandinavien, öster om Norge, öster om Tröndelag, öster om Jämtland eller öster om Ragunda (som ännu inte var en del av Jämtland). Namnet Östman var emellertid inte ovanligt bland jämtarna under tidpunkten.

Nästa namn som återfinns är Östmans fader, Guðfastar — den som står fast i tron på Gud. Även det här namnet förekom i Jämtland under den här tiden. Däremot så finns det en alternativ tolkning angående namnet. Då ord ofta skrevs ihop är det möjligt att kuþfastaR är en sammanskrivning av gode och Faste. Namnet Faste var likt de övriga vanligt förekommande i Jämtland (se till exempel Fastessons nidvisa från 1677) och gode var en titel för hedniska offerpräster. I många fall ledde även goden tingsförhandlingar.

Namnet Ásbjörn (ás = asarna) kommer därefter. Namnet är återigen vanligt i Jämtland och återknyter till brunbjörnen som ett symboliskt märke för asatron. Jämför också med namnet på Åsön i Storsjön som har samma asabetydelse.

I slutet av texten förkommer namnet Trjónn ett namn helt unikt för Jämtland med betydelsen nos och tryne.

Det sista namnet som återfinns är Stainn med den uppenbara betydelsen sten och hård. Namnet är i runinskriften felstavat som tsain. På grund av felskrivningen har namnet även tolkats som Sven.

Språk

Språket på runstenen kan allmänt klassas som fornnordiska. Texten uppvisar emellertid drag från såväl fornvästnordiska likväl som fornöstnordiska och har således klassificerats som både fornnorska (under unionstiden Sverige-Norge) och fornsvenska (efter unionsupplösningen). Enligt bland andra runexperten Henrik Williams anses språket numera vara fornjämtska eller runjämtska, då stenens språk även uppvisar en del egenheter. Williams anser också att det troligen finns fler runstenar i Jämtland, som ännu inte har hittats.

Övrigt

Aksel Lindström, Jämtlands nationalskald, skrev på 1950-talet en trilogi med handlingen förlagd till Frös ö under vikingatid. Böckerna Den leende guden, Österhus brinner och Husfröjornas nycklar bildar ett slags krönika över vikingatiden i ett 50-talsperspektiv. Det är brytningstid på vikingatid och 50-talet var också en brytningstid. LT:s Förlag gav ut böckerna i pocketform på 1970-talet.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Fr%C3%B6s%C3%B6stenen

http://www.artursson.se/0001/238.htm

Barn:
Gudfast Östmannsson, född 1050, död 1100