Den 22 oktober 1956 lämnade Sven Berge in den ”Anmälan om uppfinning” som var ursprunget till Strv 103 - den s k "S-vagnen". Nedan följer innehållet i denna anmälan.

”Uppfinningen är avsedd ha sin tillämpning på stridsvagnar (motsv) och utgöres närmast av anordningar vid dessas bandaggregat. Användning av uppfinningen återverkar emellertid väsentligt på utformningen av stridsvagnarnas vapenlagring och pansarskydd.

Den sedan lång tid pågående tävlan mellan projektilen och pansaret har lett till att stridsvagnarna i allmänhet fått allt kraftigare kanoner och allt grövre pansar, vilket medfört allt högre vagnvikter. Denna utveckling har nått dithän, att stridsvagnarna nu i många fall har en vikt av 40-50 ton. Vissa vagnar på 60-70 ton förekommer även. Vid dessa vikter begränsas framkomligheten kännbart av broars bärighet. Vidare inträder, när man kommer till dessa vagnvikter, särskilda svårigheter med järnvägstransporterna genom att speciella järnvägsvagnar erfordras och lastprofilerna ofta överskrids.

Trots de höga vikterna har dagens stridsvagnar icke det pansarskydd, som man skulle önska. Pansaret hos en 40-50 tons vagn kan vanligen icke motstå projektiler från andra världskrigets pjäser. Först vid 60-tons vagnvikt har sådant skydd i begränsad utsträckning åstadkommits.

Hos alla stridsvagnar, oavsett vikten, saknas till största delen skydd mot flygets och pansarvärnets RSV-projektiler. Det enda hittills kända RSV-skydd, som håller sig inom rimlig vikt, nämligen skärmplåtar e d på visst avstånd från pansaret, låter sig icke förena med den behövliga rörelsefriheten för stridsvagnspjäserna.

Föreliggande uppfinning har till syfte att åstadkomma stridsvagnar med en sådan vapenlagring, att RSV-skydd i form av skärmplåtar e d kan anbringas och att, i förhållande till dagens vagnar, den pansrade volymen väsentligt minskas samtidigt som pansarytorna lutas mer. Genom den minskade volymen och ökade lutningen av pansaret erhålles ett i förhållande till vagnvikten starkare skydd mot projektiler från stridsvagnspjäser och liknande. Möjligheter synes finnas, att erhålla fullgott frontalt skydd mot dylika projektiler inom vagnvikter understigande de nu vanliga. Uppfinningen ger även lägre vagnpriser samt vissa vapen- och fordonstekniska fördelar, som närmare redovisas i det följande.

Uppfinningens kännetecken är särskilda anordningar vid bandaggregaten för att med stor noggrannhet inom begränsat rörelseområde dels reglera bärhjulens höjdlägen, delsförskjuta banden. Anordningarna är avsedda att möjliggöra så noggrann inriktning av vagnkroppen, såväl i vertikal- som horisontalplanet, att behovet av särskilda riktanordningar för i vagnen lagrade vapen bortfaller helt eller delvis. För vagnkroppens inriktning i vertikalplanet, d v s dess elevationsrörelse samt kompensering av sidolutning, är bärhjulens lagringar jämte fjädrar och stötdämpare medelst servoorgan individuellt höj- och sänkbara, så att, inom vissa gränser, kroppens vinkelläge i förhållande till markytan godtyckligt kan förändras såväl i längsled som i tvärled, oberoende av om vagnen är stillastående eller befinner sig i rörelse. Av utrymmesskäl och för att möjliggöra noggrann manövrering är servoorganen lämpligen av hydraulisk typ, i likhet med manöverorgan för roder m m i moderna flygplan. Även pneumatiska eller elektromekaniska anordningar kan dock ifrågakomma.

Servoorganen är lämpligen sammankopplade på så sätt, att en sänkning av de främre hjulen balanseras av en höjning hos de bakre och vice versa samt att en sänkning av ena sidans hjul balanseras av en höjning hos den andra sidan. Vagnens tyngdpunktshöjd förändras härigenom icke nämnvärt vid inriktningen i vertikalplanet och servoorganens genomsnittliga energiförbrukning blir relativt liten.

För att vid förändringarna i bärhjulens höjdlägen bibehålla en någorlunda konstant statisk bandspänning, är även stödrullarna höj- och sänkbara på så sätt, att deras lagringar antingen direkt eller vid behov genom hävarmssystem är ansluta till bärhjulens lagringar. Bandspänningen kan även tänkas reglerad genom separat förändring av spännjulens eller stödrullarnas lägen medelst servoorgan i likhet med de för bärhjulen använda.

För vagnkroppens inriktning i horisontalplanet, d v s dess sidriktrörelse, är på vardera sidan av kroppen anbragt en eller flera sidriktcylindrar, som medelst servoorgan kan svängas eller parallellförflyttas en begränsad vinkel resp sträcka i ett plan parallellt med bandens rörelseriktning. I varje cylinder är höj- och sänkbart lagrad sidriktarm, vars yttre ände är utformad för att vid nedsänkning mot bandet komma i kraftigt, längs marken riktat ingrepp med detta, exempelvis hål för drivhjulständerna. För att icke inriktningen i vertikalplanet skall störas genom tillkomst av större vertikalkrafter sker nedsänkningen av sidriktarmen med relativt liten kraft, lämpligen genom en fjäder eller enbart genom armens tyngd. Höjning av armen och blockering i översta läge sker med servoorgan. Såväl detta servoorgan som det för sidriktcylinderns rörelse avsedda är lämpligen av samma principiella utförande som bärhjulens enligt ovan.

Vid sidriktning av vagnen sker först grovriktning med det ordinarie styrsystemet. Lämpligt är, att dessa styrsystem är av sådan typ att vid stillastående vagn riktningsändringar kan komma till stånd genom körning av det ena bandet framåt och det andra bakåt (överlagringsstyrväxel), d v s så att icke väsentlig längsförflyttning av vagnen uppstår.

Efter grovriktningen sänkes sidriktarmen ner, så att de kommer i ingrepp med banden. Därest på grund av marklutning vagnens bromsar måst åtdragas vid grovriktningens slut för att bibehålla vagnens läge, lossas dessa bromsar när sidriktarmarna bringats till ingrepp. Vagnen hålles därefter i läge enbart med sidriktarmarna, vilka från vagnkroppen till de på marken anliggande bandlängderna direkt överför de bandkrafter, som erfordras för att övervinna tyngdkraftskomposanter samt rullnings- och styrningsmotstånd. Genom denna direkt överföring av bandkrafterna sker vid svängning eller parallellförflyttning av sidriktcylindrarna och –armarna en sidriktning av vagnen utan att samtidigt drivhjul, spännhjul och ändbärhjul utsättes för de vid vanlig styrning förekommande stora vertikala krafterna. Frånvaron av dessa stora vertikala krafter innebär, att sidriktningen kan utföras utan väsentlig extra sammanpressning av bärhjulsfjädrarna. Detta betyder i sin tur, att sidriktningen blir i huvudsak oelastisk och till följd därav får god noggrannhet.”